Heir of Fire

Titel: Heir of Fire
Författare: Sarah J Maas
Förlag: Bloomsbury
Sidor: 569
Serie: Throne of Glass #3
Språk: Engelska
Originaltitel: Heir of Fire

OBS! Kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:
She was the heir of ash and fire, and she would bow to no one.

Celaena Sardothien has survived deadly contests and shattering heartbreak, but at an unspeakable cost. Now she most travel to a new land to confront her darkest truth... a truth about her heritage that could change her life - and her future - forever.

Meanwhile, brutal and monstrous forces are gathering on the horizon, intent on enslaving her world. To defeat them, Celaena must find the strength not only to fight her inner demons but to battle the evil that is about to be unleashed.

Omdöme:
Alltså åhh, vad jag älskar den här serien! Jag skulle förmodligen bara kunna läsa den här serien och ändå vara helnöjd läsupplevelse-mässigt (även om det kanske skulle bli liiite monotont efter ett par gånger) eftersom det alltid dyker upp nya detaljer som man missade första gången man läste den. Så med andra ord; ja, jag har redan läst om stora delar av Heir of Fire. Dessutom inom loppet av en dag sedan jag läste ut den för första gången. Beroendeframkallande? Minst sagt.

Redan efter ett par sidor var jag helt inne i boken och Sarah J Maas fantastiska värld som bara hon kan skapa. Det kanske inte var den storartade början jag hade tänkt mig, men på så sätt så byggs allting sakta men säkert upp genom hela boken i stället för att det ska vara pang på.

Celaena är som vanligt helt fabulous och kick-ass, även hon fortfarande ibland är lite gnällig & bortskämd meeen det är inget man hakar upp sig på för hon är så mycket annat också. Ärligt talat, så skulle jag nog säga att hon toppar min topp 3-lista över kvinnliga karaktärer.
Hon är en sådan intressant karaktär att läsa om (som ofta förvånar en) och jag gillade att man fick mer inblick i hennes "gamla" liv, det gav svar på en del frågor. Jag tyckte redan att hon var en oerhört stark karaktär i de tidigare böckerna, men det är inget mot vad hon var i slutet av den här boken - eller vad hon förmodligen kommer vara i nästa. Wow, säger jag bara.

Jag gillar att vi får läsa boken ur flera synvinklar, det skapar ett intresse & nyfikenhet för att läsa vidare för att återkomma till karaktärens nästa kapitel. Det gör ett tempo som gör att man kommer vidare i boken - och som gör att man inte kan släppa taget.
Celaenas var kanske det PoV:et jag såg mest framemot, men även Manon, Chaol och Dorians var något extra. (okej, det var typ alla PoV, men allas var också något extra)
Som väntat blev man introducerad till nya, spännande karaktärer i boken; bland annat Manon, Rowan & Aedion som jag nämnde ovan. Manons kapitlen gav serien ett helt nytt perspektiv och jag gillade verkligen att läsa hennes del av berättelsen, jag har väl nämnt att jag älskar drakar?
Och Rowan & Aedion då - varför måste Maas skapa så många swooniga killkaraktärer??? Räcker det inte med Chaol & Dorian från de tidigare böckerna? *suck* Hon vet i alla fall hur hon ska skapa intressanta karaktärer...

Heir of Fire är nog den bästa boken i Throne of Glass-serien hittills, och det med all rätt. Från första till sista sidan så sitter man som fängslad i en litterär värld som är så skickligt gjord att den känns nästan verklig. Dessutom med fantastiska karaktärer, spännande intriger och nervkittlande mystisk magi som genomsyrar hela boken så är det inte så konstigt att den här boken blir en ny favorit.

Jag skulle förmodligen kunna fortsätta skriva om den här boken i all evighet, men så länge vill jag inte sitta & skriva - för jag måste ju kolla när "rätt" omslagsversion av Queen of Shadows kommer ut. Mina förväntningar på den boken är skyhöga - men jag tror nog att Maas kommer att överträffa dem ändå. (med tanke på slutet så måste den göra det)

Om ni inte redan förstått det, så tycker jag att ni VERKLIGEN ska läsa den här serien. Pronto.

Bästa karaktär/er:
Celaena, Rowan, Manon, Dorian, Chaol, Aedion... ja, de är många.

Andra delar i serien:
1. Throne of Glass
2. Crown of Midnight
3. Heir of Fire
4. Queen of Shadows
...

Ja jag har mens, hurså?

Titel: Ja jag har mens, hurså?
Författare: Clara Henry
Förlag: Forum
Sidor: 188
Serie: -
Språk: Svenska
Originaltitel: -

Handling från baksidan:
Menstruation: Det lite finare ordet för mens som bara skolsköterskor & min mormor använder. Betyder månatlig på latin, det vill säga något som kommer en gång i månaden. Andra användbara ord för mens: rödbetssallad, röda havet, lingonveckan.

Miljontals människor menstruerar varje månad världen över. Ändå är mens fortfarande ett ämne som många inte vågar prata om, och något som unga livmoderbärare går igenom utan att veta vad det faktiskt innebär eller hur de bäst kan hantera det. För alla mensare och för alla som inväntar sin första mens så har Clara Henry svaren på allt detta och lite till. Clara Henry är prisad YouTuber, komiker och programledare och har Nordens största vloggkanal. Ja jag har mens, hurså? är hennes första bok.

Omdöme:
Jag har alltid gillat Clara Henry - dels för att hon är en helgrym tjej och dels för att hon vågar bryta normen och prata om ett tabubelagt (för tillfälligt i alla fall, jag hoppas verkligen att det blir ändring på det i framtiden!) ämne: mens. Så det var lite av en självklarhet att jag skulle läsa hennes första (hint - skriv fler böcker, tack!) bok om just ovannämnda ämne.

Om kollar på Goodreads vilken dag jag påbörjade boken och vilken dag som jag avslutade boken, så kan man tro att den var lång att läsa, svårläst, osv. eftersom det ändå tog cirka 10 dagar för mig att läsa igenom den.
Men detta beror inte på att den var svårläst eller nåt sånt - utan det var för att jag verkligen ville läsa uppmärksamt, få in allt i skallen och inte bara fort-som-attan-läsa. Boken är väldigt lättläst och om man inte såg upp så hade man läst ut hela boken i sträck.
För Clara Henry tar upp så himla viktiga saker och jag ville inte att boken någonsin skulle ta slut. Med hennes röst i huvudet som läser det hon skrivit (jag tror jag kanske har kollat för mycket på hennes vloggar, hehe) gör att allt blir roligt, intressant och fascinerande att läsa & lära sig om. Cirka oändligt många gånger mer roligt än vissa ämnen i skolan.

Ja jag har mens, hurså? är en bok som alla borde läsa - både livmoderbärare & icke-livmoderbärare, mensare & icke-mensare. För det är ett så otroligt viktigt ämne som alla borde ha någon kunskap om - för även om du själv inte har det, så har du garanterat någon i din närhet som har det. En konstig sak: man ser nästan framemot att få nästa mens - tack vare alla life-hacks som Clara tog upp (älskade alla listorna  i boken, var bland det bästa), eftersom man vill se om de funkar. Tror att jag tänker läsa om boken så fort som möjligt för att se om man hittar något man missade första (andra, tredje - eh, ja jag har redan läst om den) gången.

Tack Clara - för att du vågar, fortsätt med det du gör och du ska se att du är den som startar "mens-revolutionen" och gör att det inte kommer vara tabubelagt längre.

Gyllene sonen

Titel: Gyllene sonen
Författare: Pierce Brown
Förlag: Norstedts (Tack så jättemycket för boken!)
Sidor: 462
Serie: Red rising/Rött uppror #2
Språk: Svenska
Originaltitel: Golden Son

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:
Som en av de Röda växte Darrow upp under jorden, i gruvorna på Mars, i tron att ingen kan leva på Mars yta. När han upptäcker att människorna ovan jord lever i lyx - en samhällsordning orkestrerad av den styrande klassen de Gyllene - ansluter han sig till rebellgruppen Ares söner. De har en dröm om en ny värld, där alla människor är jämlika. Han föds på nytt som den Gyllene Darrow au Andromedus och lyckas beblanda sig med de allra främsta familjerna på Mars.

Rebellerna plan är att förstöra systemet inifrån, och Darrow är den ende som kan förverkliga den planen. Men för att lyckas måste han skaffa sig Gyllene vänner - vänner som kan offra allt för honom, och hjälpa honom på vägen mot toppen. Och sedan måste han svika dem...

Omdöme:
Ni vet kanske att jag verkligen älskade & hyllade första boken, Rött uppror, i den här trilogin? Jo, så visst var förväntningarna höga på den här boken när jag fick den i brevlådan för några veckor sedan. Och man kan absolut säga att Gyllene sonen nådde upp till dem, rev dem och höjde ribban ännu högre för tredje & sista delen, (som på eng. heter) Morning Star.

Jag tycker att den här trilogin är helt briljant. Den är riktigt bra skriven (både författaren & översättaren ska ha ett stort tack), den är otroligt spännande och får en att sitta på som nålar, för vändningar & plot twistarna som finns i boken kan dyka upp varsomhelst, närsomhelst. Man vet verkligen inte vem som är fiende eller vän, vem som är lojal eller inte. Så ja, nervkittlande och fängslande är det minsta man kan säga om boken/serien.

Jag tycker att i princip alla karaktär är oerhört intressanta, speciellt Darrow - huvudrollen - är fascinerande och intressant. Hans utveckling från första sidan i första boken till sista sidan nu i andra är så stor att den inte ens kan gå att beskriva. Jag hejar ju på Darrow, men allt eftersom som man får lära sig mer om de Gyllene så förstår man ju dem mer också och tycker nästan lite synd om dem. Men sen å andra sidan tänker man till exempel på de Röda och *poff* så är medlidandet & sympatin borta.
Förutom Darrow så gillar jag Sevro, Mustang, Ylarna och många andra också väldigt mycket. För hela boken är full av intressanta, flerdimensionella och häftiga karaktärer att älska eller att hata.

Gyllene sonen är en bok som visar vad som behövs för att en bok ska bli riktigt, riktigt bra. Den är välskriven, spännande, fängslande och så underhållande att man bara kan luta sig tillbaka och njuta av en oerhört bra dystopi. Karaktärerna är många och intressanta, speciellt Darrow, Sevro och Mustang, men även många andra. Världen är uppbyggd på ett sånt sätt att det känns...rätt. Inte rätt som i att allt är bra, jämställt o så, utan att den känns...riktig. Ibland när man läser en bok med en fantasivärld så känns den som en fantasivärld, men ibland - som med den här serien - så känns världen levande och på riktigt. Det är imponerande att skapa.
Det finns många vändningar i boken och det var flera gånger jag bara satt & gapade och fick läsa om just den sidan flera gånger om för att fatta vad det var som verkligen hände. Som slutet till exempel, jag fick seriöst andnöd. Och tack vare det slutet vill jag ha sista delen nu, ännu mer än vad jag redan ville ha den innan det som hände hände.
Serien liknar kanske många andra serier - som Hungerspelen, Game of Thrones, Ender's game, osv - men Pierce Brown har med den här serien ändå skapat något som inte liknar något annat.

Jag vet inte mer jag ska skriva, för jag vill inte spoila något för er, men i alla fall: läs den här serien. För den är så satans jävla bra (ni som har läst böckerna vet) och jag vet inte hur jag ska stå ut till tredje delen kommer ut. Jag får väl läsa om Rött uppror & Gyllene sonen och få ännu mer begär efter att få reda på hur allt kommer att lösa sig. (För nu efter andra bokens slut så känns det som att allt är ganska så hopplöst.)

Pierce Brown må kanske vara en debutförfattare, men den här serien - Red Rising Trilogy - är en och förblir en utav mina absoluta favoritserier - för den är en riktig guldgruva. Nej, förresten, en oslipad diamantgruva - för det är vad den är, en oslipad diamant. så läs, fängslas & njut!

Bästa karaktär/er:
Darrow, Sevro & Mustang!

Andra delar i serien:
1. Rött uppror
2. Gyllene sonen
3. Eng. Morning Star

A court of thorns and roses

Titel: A court of thorns and roses
Författare: Sarah J Maas
Förlag: Bloomsbury
Sidor: 416
Serie: ACOTAR #1
Språk: Engelska
Originaltitel: -

Handling från baksidan:

Feyre is a huntress. She thinks nothing of slaughtering a wolf to capture its prey. But, like all mortals, she fears what lingers mercilessly beyond the forest. And she will learn that taking the life of a magical creature comes at a high price...

Imprisoned in an enchanted court in her enemy's kingdom, Feyre is free to roam but forbidden to escape. Her captor's body bears the scars of fighting, and his face is always masked - but his piercing stare draws her ever closer. As Feyre's feeling for Tamlin begin to burn through every warning she's been told about his kind, an ancient, wicked shadow grows.

Omdöme: (varning för obsession, fangirling på hög nivå)
Oh my god, ni kan inte förstå hur mycket jag älskar och obsessar över den här boken. It's too much to handle. Jag läste ut den för x dagar sedan och jag kan fortfarande inte sluta tänka på den. Jag måste ha nästa del nu men den kommer inte ut förrän i maj 2016. *gråter*

Okej, Feyre kan läggas till på listan över heroiska, starka kvinnliga huvudkaraktärer. Hon gör det oväntade trots att hon är rädd innerst inne, hon gör allt för sin familj, hon gillar inte att jaga utan gör det för att hon & hennes familj ska överleva, i stället så gillar hon att måla - så ja, hon är helt klart bäst och jag gillar henne verkligen. Sen så har vi Tamlin, den heta Faen, som ska vara odjuret (eftersom den här är en retelling på Skönheten & Odjuret) men som ändå är så himla snäll, så självklart shippar (eller kanske shippade rättare sagt) jag han & Feyre. Men - ett stort men - så finns det ju Rhysand också. Alltså. Herre. Min. Gud. Varför måste Sarah J Maas ha med så många swooinga, heta killkaraktärer i sina böcker? För det är ju ett överflöd av dem. Tillbaka till Rhys - jag älskar honom, men samtidigt så hatar jag honom också (i alla fall ibland). Komplicerat? Ja, det kan man väl säga. Men jag gillar *host älskar* honom mer än vad jag ogillar honom och jag känner mig dragen till honom (mörkt hår & blåa ögonen, "trasslig", sassy personlighet, liksom hallå, vem kan motstå det?) och shippar hädanefter Rhysand & Feyre (jag tror faktiskt att det kan vara varandras "mates", men det är bara vad jag tror). Men samtidigt så vill jag att Feyre & Tamlin ska vara tillsammans. För då kan jag få Rhys. Ja, det vore nog det bästa alternativet...
Okej, jag ska försöka att sluta obsessa över Rhys och skriva om en annan swoonig karaktär i stället: Lucien. För jag älskar honom också, fast inte lika mycket som de två ovannämnda killarna, och gillar att han och Feyre håller på att "tjafsar" med varandra. Så himla söta (som vänner) och roliga - vad mer kan man begära?

Jag blev överraskad av boken för jag hade inte förväntat mig...detta. Jag hade mer trott att det skulle vara lite långtråkigt och att Tamlin skulle vara mer...odjursaktigt än vad han var. Även världen överraskade mig och jag kan verkligen föreställa mig den. Någon som vet om Throne of Glass-världen & ACOTAR-världen är sammankopplade på något sätt? Med tanke på att det är faes och faeries och så.  Jag gillar att Maas kör på ett - någorlunda - nytt & annorlunda koncept med Faes & Faeries. Men jag kan ju säga att jag verkligen har ändrat min syn på dem, för innan jag läste någon utav hennes böcker trodde jag att de skulle vara som glittrande älvor typ (t.ex. som Tingeling fast i större storlek), men jag hade så himla fel. För här är de ju typ som odjur & bestar rakt igenom. Inga söta älvor här inte.

A court of thorns and roses var så himla mycket bättre än vad jag hade förväntat mig och jag är 100% på att den här boken kommer att vara med på min lista över 2015's bästa böcker. Och att den kommer att vara med på listan för mina all-time favorit också. För den är så bra - och ännu mer. Karaktärerna är riktigt bra, jag gillar Feyre som huvudroll och gillar att hon är en utav de starkare & modigare huvudrollerna, jag gillar verkligen Tamlin & Lucien (den här trion är bara bäst för övrigt) men jag älskar Rhysand mest. (meeen så ogillar jag honom ibland också). För utav de glimtar vi sett under huden på honom så tror jag nog att det finns en annan Rhys än vad han brukar visa för alla andra runt omkring honom, med andra ord - en fasad.
Allting med den här boken är riktigt, riktigt bra. Världen är bra uppbyggd och den känns riktig - likaså karaktärerna - och språket är fantastiskt som vanligt. Sarah J Maas har kommit att bli en utav mina favoritförfattare på väldigt kort tid och jag ser verkligen framemot att läsa mer av henne i framtiden. Bland annat så ska jag köpa hem tredje & fjärde delen Throne of Glass-serien: The Heir of Fire och Queen of Shadows. O självklart kommer jag att köpa hem, läsa och fangirla ännu mer när nästa del i ACOTAR-serien kommer ut. I maj 2016. Jag kommer att längta ihjäl mig tills dess, speciellt då den kommer att vara en retelling på Hades & Persephone, alltså Rhys & Feyre vid the Night Court. Såååååå himla taggad på det.

Okej, jag ska sluta fangirla & obsessa över den här boken nu. I alla fall i den här recensionen.

Bara en sak till: LÄS DEN HÄR BOKEN. För den är helt freaking amazing, underbar, fantastisk... okej, nu ska jag sluta. (eller inte)

Bästa karaktär/er:
Rhysand är favoriten, men sen så gillar jag Feyre, Tamlin & Lucien väldigt mycket.

Andra delar i serien:
1. ACOTAR
2. ??? (utkommer maj 2016)
3. ??? (utkommer 2017)

Fangirl

Titel: Fangirl
Författare: Rainbow Rowell
Förlag: Berghs förlag (Tack för boken!!)
Sidor: 427
Serie: -
Språk: Svenska
Originaltitel: Fangirl

Handling från baksidan:
Cath är ett Simon Snow-fan. Att skriva fanfiction om den otroligt populära karaktären är meningen med livet. Redan som barn uppslukades hon och tvillingsystern Wren av Simon Snow-serien. Det hjälpte dem när mamman försvann ur deras liv.

Nu ska de till samma college och Wren har gjort klart för Cath att hon inte vill att de ska dela rum. Cath är utlämnad till en butter rumskompis vars kille hänger i deras rum för jämnan. Ovanpå detta en lärare i skrivarkursen som tycker fanfiction är skräp, och en snygg klasskompis som bara vill prata om ord. Och så är det pappan därhemma som hon oroar sig för. Han är känslig och skör och ovan att vara utan sina flickor.

Är Cath redo för ett eget liv utan Wren i sin närhet? Och vill hon gå vidare även om det innebär att hon måste överge Simon Snow?

Omdöme:
Den här boken...den är känslor, drömmar, tankar och fanfiction rakt igenom. Det är en bok med en intressant handling som, med sina dalar och toppar, håller kvar läsaren långt in på natten och som fastnar i tankarna även när man inte läser. Man tänker på Cath och Wren, Levi, Reagan, skrivarkursen, pappan o mamman, och Simon Snow-fanfiction.
Jag blev helt klart beroende av den här boken och ville aldrig att den skulle ta slut. Speciellt inte så som den gjorde, jag ville ha ett mer...avslut-avslut. Men å andra sidan så kan läsaren - jag - spinna vidare på storyn i sina egna tankar och forma sitt eget slut.

Karaktärerna blev jag förälskad i ganska så fort. Cath är en sympatisk och trovärdig karaktär som jag verkligen kan känna igen mig i och jag tyckte det var roligt att bara få följa henne, och inte hennes tvillingsyster Wren också. För jag tror att jag annars inte skulle ha sett på karaktärerna på samma sätt ifall det skulle vara fler PoV än Caths.
Jag gillade även hennes rumskompis, Reagan. Hon var faktiskt en bra vän genom hela boken bara lite...speciell kanske.
Och sen Levi då... åh, Levis leende hade jag velat se. Levi med sina ständiga leenden mot allt & alla gör att jag typ föll för honom bara för det. För seriöst, ett leende är det finaste som en människa kan bära det. Det plus smilgropar och skratt (om man nu kan "bära" det på nåt sätt). Jag kan verkligen se Levi framför mig med sina leenden och jag skulle inte ha något emot att träffa honom IRL i alla fall!! (uppenbarligen ännu en karaktär att lägga till book-boyfriends-listan)

Fangirl är så bra en bok kan bli. Jag försökte verkligen att inte ha för höga förväntningar på den sedan Rainbow's Eleanor & Park var så bra. Men jag hade inte behövt oroa mig, Fangirl är minst lika bra - om inte ännu bättre. Allting i boken känns så himla levande, magiskt och komplett. Karaktärerna är trovärdiga & underbara med sina brister, språket flyter på, handlingen håller fast läsaren till sista sidan och en fanfiction om Simon Snow som gör att jag önskar att den skulle finnas på riktigt. Vilket den typ gör, eller? Carry On är ju som en uppföljare till den här boken, eftersom den handlar just om Simon Snow och hans sista år på Watford (?). Men det jag inte riktigt förstår är om den är skriven av "författaren" GTL eller som Caths fanfiction? Någon som vet? I alla fall så kommer jag absolut att läsa den boken väldigt snart.

Allting med den här boken är så magiskt att man aldrig vill lämna den.
Så det var med sorg som jag stängde dörren till den värld som Cath, Levi och Wren lever i och stiga in i min egen, som faktiskt skulle kunna beskrivas på samma sätt. För gör vi bokälskare inte egen fanfiction när vi tar böckers handlingar, spinner vidare på dem för att få dem dit vi vill? Det är vad jag i alla fall gör när jag läst klart en bra bok: drömmer vidare om den.

Jag vet inte vad jag mer ska skriva för jag är fortfarande helt mållös av den här boken. Bara läs den här boken om du inte har gjort det. För den är helt perfekt med alla sina tankar kring familj, kärlek och vänskap. Okej jag ska sluta skriva, bara en till uppmaning: läs den här boken nu.

Bästa karaktär/er:
Levi, Cath, Wren, typ alla.

The One

Titel: The One
Författare: Kiera Cass
Förlag: Harper Teen
Sidor: 323
Serie: The Selection #3
Språk: Engelska
Originaltitel: -

OBS! Kan innehålla spoilers från föregående delar!

Handling från baksidan:
The Selection changed the lives of thirty-five girls forever. Now the time has come for one winner to be crowned.

America never dreamed she would find herself anywhere close to the crown, or to Prince Maxon's heart. But as the end of the competition approaches, and the threats outside the palace walls grow more vicious, America realizes just how much she stands to lose - and how hard she'll have to fight for the future she wants.

Omdöme:
Neeeeej, jag vill inte att den här serien ska vara slut nu! :( Jag älskar i princip allt med den, eller nåja nästan allt förutom Americas kärleksvelande & att hon håller undan vissa saker från Maxon. Men men, alla har brister och det gör henne mer trovärdig! (Även om man blir galen på det från kapitel till kapitel.)

Jag älskar Maxon av hela mitt hjärta. Tycker bara att han är så himla sött och snäll, han bryr sig verkligen om människorna i hans närhet och brydde/bryr sig om alla trettiofem tjejer som var med i The Selection från början. Och han ser vad landet egentligen behöver för att förbli starkt och bli bättre, vilket är imponerande och visar att han blir en mycket bättre regent än hans far. Det finns få som han. Även America tycker jag att har utvecklats väldigt mycket sedan första boken och att hon bara har blivit bättre & bättre. För trots sina brister (som jag nämner i första stycket) så är hon tuff, modig och står för sin åsikt och vågar vara annorlunda jämfört med de andra människorna runt omkring henne. Jag har även kommit att gilla en hel de bikaraktärer som Marlee, Mary, Anne, Lucy, May, några utav de norra rebellerna och flera andra utav de andra "Selection"-tjejerna.

The One är den avslutande delen på en väldigt underhållande serie som jag verkligen inte vill skiljas ifrån. För jag tycker den är helt magisk och underbar. Jag älskar allt med den; språket är helt fantastiskt, karaktärerna är väldigt härliga att följa, humorn gör att man skrattar rakt ut eller ler som ett fån och (en sak som för övrigt kan vara väldigt viktigt) alla delarna i serien har otroligt fina omslag. Alltså, jag skulle verkligen inte tacka nej till klänningarna som tjejen bär! ^^
Okej, lite kort fattat (igen) om karaktärerna (från min Goodreads-recension):  America är en väldigt härlig & speciell karaktär att följa - även om jag hade velat att hon inte skulle velat så mycket mellan Maxon & Aspen. En annan karaktär som har fått en plats i mitt hjärta är Maxon. Ohhhh, han är så himla söt, gullig, swoonig, underbar! ^^
Språket, humorn och även spänningen gör att man bara läser och läser och läser. Det tog 2 dagar för mig att läsa klart de två sista delarna i den här serien. Lite smått beroendeframkallande kan man väl säga. 

Det här måste vara en utav mina favoritserier någonsin.

Jag har dessutom läst att det finns en spinoff-fortsättning!! Den, The Heir som den heter, kommer att handla om deras dotter och hennes selection, vilket innebär (förhoppningsvis) massor av swooniga killar!!! Jag kommer verkligen att läsa den boken. För jag vill verkligen inte skiljas från den här serien. 

Jag rekommenderar varmt den här serien till alla som vill läsa något bra. Minus kärleksvelandet då. Men förutom det så älskar jag allt med den här serien, den är bara helt amazing.

Bästa karaktär/er:
Maxon & America.

Andra delar i serien:
1. The Selection
2. The Elite
3. The One
(4. The Heir)

Clockwork Princess

Titel: Clockwork Princess
Författare: Cassandra Clare
Förlag: Walker Books
Sidor: 565
Serie: The Infernal Devices #3
Språk: Engelska
Originaltitel: -

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers för tidigare delar!

Handling:
As Tessa Gray prepares for her wedding, a net of shadows begins to tighten around the Shadowhunters of the London Institute. Mortmain needs one last item to complete his plan. He needs Tessa. Jem and Will, the boys who lay equal claim to Tessa's heart, will do anything to save her.

Omdöme:
Vi kan väl börja med att ta med det jag skrev, efter att jag läst klart boken, på Goodreads:

"Åh. Herre. Gud. Varför måste den här serien vara slut för?!? Den är ju en utav de bästa någonsin. Jag grät vet inte hur många gånger under bokens gång och när boken var slut så grät jag ännu mer. Men jag är ändå glad att det slutade som det gjorde, det blev ett någorlunda lyckligt slut i alla fall. Kommer nog alltid att vara mest Team Will, men Jem är inte långt efter. (Det borde seriöst vara förbjudet att ha två swooniga, underbara killar i samma serie.) 

Ni som inte läst den här serien: GÖR DET. Punkt."

Eh jo, det sammanfattar nog det hela: den här serien är fantastisk.

Språket är helt magiskt och hela världen likaså. Jag skulle seriöst göra allt för att få vara en Shadowhunter (*host host* i alla fall när Jem & Will är där)! Allting har byggts upp så otroligt bra och alla lösa trådar i de tidigare böckerna knöts äntligen ihop och i slutet så kände man typ att alla olösta frågor/gåtor hade löst sig.

Karaktärerna bara älskar jag. Jag tycker att Tessa har verkligen vuxit in i sin karaktär och hon har blivit mer kick-ass, även om jag ibland hade önskat att hon varit ännu mera tuff och kaxig. Jag gillar verkligen Charlotte, Henry, Sophie och har även kommit att gilla Lightwood-bröderna Gideon & Gabriel efter den här boken. De visade en annan sida än förut, i alla fall Gideon. Sedan älskade jag återbesöken med Magnus Bane, han måste vara en utav de bästa karaktärerna någonsing, I adore him. Och sen så var det ju dessa två manliga huvudkaraktärer som båda två har krossat mitt hjärta fullständigt: William Herondale & James Carstairs. Jag förstår inte varför man måste ha två swooinga killar i samma serie - det gör ju allting svårare att bestämma vems team jag är med i. Jag vill verkligen säga att jag är lika mycket Team Will som Team Jem, men tyvärr måste jag nog säga att jag har fallit mer för William - förmodligen därför att han är, som Bane hela tiden säger, "a brokenhearted dark boy". Will är mer bad boy medan Jem är fredsmäklaren, men jag älskar dem båda två. Gaah, varför måste det vara så svårt att välja egentligen?!? De är ju underbara båda två!!!
jag tror vi låter det stanna där

Clockwork Princess är ett underbart slut på en ännu underbarare serie som jag aldrig kommer att glömma utan förmodligen kommer läsa om ca 10 gånger per år. Språket och världen i boken är helt magiska och man - jag, då - vill verkligen vara en del utav Shadowhunters-gänget. Relationen mellan Tessa, Jem & Will är helt fantastisk och det är nog den enda kärlekstriangeln som jag någonsin kommer att älska. Det är så fint men samtidigt så sorgligt hur de försöker att göra varandra lyckliga genom att själva ta steget tillbaka för att ge de andra lyckan men gör istället så att en själv blir olycklig, allt är så himla ihoptrasslat men underbart vackert & sorgset. Medan vi ändå är inne på det - Will och Jem är två utav de swooingaste killkaraktärerna jag någonsin stött på i en bok och jag kan seriöst inte bestämma mig för vem utav dem jag gillar mest (i alla fall inte utan att mitt hjärta går sönder). Meeeeeeen....jag är nog mer Team Will ändå, för liksom kom igen, han är mörkhårig med blåa ögonen, "brokenhearted" och himmelskt underbart rolig (sarkastisk i de värsta situationerna också). Jem är mer den gulliga killen som mäklar fred mellan Will och alla som kommer i hans - kommentarers - väg. Men jag faller faktiskt mer för William Herondale.
I alla fall så tycker jag att de är imponerande hur alla tre (Jem, Will, Tessa)  fortfarande älskar varandra trots att dem vet vad de andra känner för varandra och vice versa. Väldigt komplicerat kan man väl säga.
Känslorna är alltid många när en riktigt bra serie tar slut och det var likadant den här gången. Jag grät vid ett flertal ställen (stor spoiler! - som vid Jems död (
) och speciellt i slutet av boken när man visste att nu var det slut på att få läsa om Jem, Will & Tessas äventyr tillsammans. Jag kunde inte sova på en lång stund för jag satt bara och grät, och så fort jag tänkte på dem igen så började jag gråta igen.
Jag rekommenderar den här serien till alla som vill ha en fängslande läsupplevelse med underbara karaktärer, ett magiskt språk, en magivärld och vänskap & kärlek i alla former. (OBS! Ni kommer förmodligen/antagligen/kanske få ert hjärta krossat.)

Ni som gillade The Mortal Instruments - läs den här serien.
Ni som inte gillade The Mortal Instruments - läs den här serien.
Ni som inte läst någondera - läs den här serien.

Punkt.

Citat:
“Life is a book and there are a thousand pages I have not yet read.”

“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.
“I’m Gabriel.”
Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.” (om du har läst TMI förstår ni nog denna, haha...)

"We are dust and shadows."

Bästa karaktär/er:
Will, Jem, Tessa - typ alla men mest de här tre.

Andra delar i serien: 
1. Clockwork Angel
2. Clockwork Prince
3. Clockwork Princess

Jellicoe Road

Titel: Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
Förlag: Gilla Böcker
Sidor: 349
Serie: -
Språk: Svenska
Originaltitel: On the Jellicoe Road

Handling från baksidan:

Som elvaåring överges Taylor på 7-eleven av sin mamma. Många år senare hinner historien ikapp henne. Samtidigt väcks gamla konflikter till liv på Jellicoe internatskola, där ännu en i Taylors närhet försvinner och någon återvänder.

Jellicoe Road är en lika vacker som skakande skildring av två generationers vänskapsband, mörka hemligheter och hjärtslitande tragedier. Ett finmaskigt nät som spänner över tid och rum. Parallellt med att Taylor konfronteras med sitt livs största utmaningar, visar sig ett manuskript innehålla nyckeln till det förflutna. Vilka var barnen som var med om det fruktansvärda för 22 år sedan? Är deras öden på något sätt sammanflätade med Taylors?

Berättelsen kan börja.

Omdöme:
Det borde inte vara tillåtet att skriva en sådan här hjärtekrossare till bok, man kan liksom inte gå tillbaka till verkligheten efter att ha läst ut den.

Allting i boken är så himla fint, vackert, underbart men ändå så sorgset, ledsamt och hjärtslitande. Det är så mycket som finns i den här boken och det känns nästan som att den är för bra. Språket är helt fantastiskt och man suktar efter vartenda ord som finns i boken. Humorn finns där likaså och ett flertal gånger satt jag antingen med ett fånigt leende på läpparna eller så höll jag på att dö skratt. Men samtidigt så grät man floder vid vissa partier/scener (som var otroligt vackert skrivna) och tårarna kunde inte bara sluta rinna.

Jag tyckte om Taylors berättarröst väldigt mycket - även om jag ibland bara ville skaka om henne - och även henne som personer. Man förstår henne på sätt och vis fast ibland önskade man att hon inte skulle bete sig så själviskt utan tänka på de andra runt omkring henne, men annars så gillade jag henne också!
Jag gillade även Raffaela, Ben, Chaz & Jonah. Åh, Taylor, Chaz, Raffaela & Jonahs relationer tycker jag är så fina. Deras vänskapsband gör att man känner "connection" till ungdomarna i manuskriptet och man får bara gåshud av det.

Jellicoe Road är en oerhört vackert skriven bok, men den skildrar en hjärtslitande & hjärtekrossande tragedi som får tårarna att rinna - medan humorn får skrattet att komma fram. Boken är lite osammanhängande (med olika tidsaspekter) och jag tycker personligen att man får maximal läsupplevelse om man läser den 2 gånger. Annars är det lite svårt att se allt som gömmer sig bakom orden och man tycker bara att allt är förvirrande - som jag tyckte första gången jag läste boken.
Men om man bortser från det, så är det en riktigt, riktigt bra bok som får läsaren att känna hundra känslor på en och samma gång.

Ni som inte vill ge boken en chans - gör det, den är värd det kan jag lova.

Bästa karaktär/er:
Så himla svårt... men om man tänker i "nutiden" så är det nog... Ben. Hahah, men jag tyckte bara att han var söt. (Sen gillar jag Taylor, Raffy, Jonah & Chaz också.)

Boktjuven

Titel: Boktjuven
Författare: Markus Zusak
Förlag: B Wahlströms (Tack för boken!!!)
Sidor: 584
Serie: -
Språk: Svenska
Originaltitel: The Book Thief

Handling från insidan av boken:

När Döden berättar en historia måste du lyssna.

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början.

Nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död.
Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.

Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som bodde på Himmel StraBe när bomberna föll.

Omdöme:
Det finns inga ord över som boktjuven inte redan tagit, bara: LÄS DEN HÄR BOKEN. Jag har inget mer att säga. Jag är mål(ord)lös.

Jag har hört så många hyllnings-recensioner att jag nästan varit rädd för att läsa den här boken. För tänk om den inte når upp till mina förväntningar? Men efter ett kapitel så var jag säker på att den här boken skulle förmodligen slå förhoppningar tusen gånger om.

Det är fascinerande & speciellt att Döden får berätta boken och att det inte är en typisk bok ur huvudpersonens synvinkel. Jag vet det låter lite skumt med att den egentliga huvudrollen inte ens får berätta sin egen historia. Men det är för att hon förmodligen inte skulle se skönheten och modet i allt hon gjorde - såsom Döden gjorde när det var hen som berättade. Sättet som det berättades på kändes också unikt med att man fick läsa kapitel både i nutid och i det förflutna. Plus att här och var avslöjades nån karaktärs öde vilket gjorde att man bara satt och väntade på att just det skulle inträffa, vilket bidrog till att man satt ännu flera nålar medan man läste.

Språket målar upp en hemsk bild av verkligheten under andra världskriget. Visserligen har författaren kanske inte själv upplevt den, men med hjälp av andra människors ord känns det som att Markus Zusak har lyckats återskapa de fruktansvärda åren. (Jag förstår inte hur en enskild människa kan bestämma sig för att döda flera miljoner andra människor bara för att de är annorlunda jämfört med Hitlers "ideal". Dåligt ord, dålig budskap enligt min mening. En färdiggjord mall för hur man ska se ut, vara & bete sig? Nej tack. Förlåt, men jag tycker bara att WWII var så himla hemskt och omänskligt.)

Det finns ett flertal karaktärer som jag verkligen kommer att minnas från den här boken. Liesel. Hans. Rudy. Max. Deras liv känns så hopplöst när man redan vet att förmodligen alla kommer att dö innan boken är slut. Men tack vare deras drömmar - speciellt Liesel & Max - så blir boken också värmande och lite ljusare mitt bland allt det mörka. Jag älskar Liesel & Rudys vänskap, alltså när spoiler! (Rudy dog ville jag bara att det skulle vara ett skämt - trots att man redan innan flera gånger i boken fått hintar om det - och att han skulle vakna upp. Varför kunde inte Liesel & Rudy få leva lyckliga tillsammans?) spoiler slut. 



Boktjuven är underbar, fantastisk, hjärtekrossande, fasansfull, hemsk, sorglig men verkligheten. Den visar den mörka sidan av - vissa - människor och man inser verkligen hur bra man själv har det jämfört med de fattiga karaktärerna i boken. Det var verkligen inte lätt att läsa igenom hela boken, dels för att man misstänkte vad som skulle hända på slutet, dels för att allt bara är så hemskt, och dels för att tårarna skymde sikten. Jag vet inte hur många gånger jag grät medan jag läste boken, men i slutet var det allra värst.
Boken är unik med en annorlunda miljö - mitt i Nazityskland under WWII, en speciell berättarteknik och karaktärer som inte kommer försvinna ur ens tankar på ett tag. I boken dyker det upp teckningar och handskrivna meningar som ger liv åt Max drömmar, vilket är ett skönt avbrott mot det runt omkring.

Jag tycker att alla borde ta sig tid till att läsa Boktjuven för trots att den är ganska så lång och handlar om hemska saker, så får man ett nytt perspektiv på livet och man inser att man har det väldigt bra. Så alla som läser detta: läs den.

(jag tror jag slutar att skriva där, för annars kommer den här recensionen att bli en roman. ifall ni inte orkade läsa alltihopa utan hoppade hit: läs då de två orden på slutet av meningen ovanför det här stycket.)

Bästa karaktär/er: Liesel, Rudy, Hans & Max

Rött uppror

Titel: Rött uppror
Författare: Pierce Brown
Förlag: Norstedts (Tack så jättemycket för boken!)
Sidor: 386
Serie: Rött uppror #1
Språk: Svenska
Originaltitel: Red Rising

Handling från baksidan:
Darrow är Röd, en ung gruvarbetare i en underjordisk koloni på Mars. Hans uppgift är att borra efter helium-3 som är avgörande för att göra planetens yta beboelig för människor. Darrow och de Röda vet att de är mänsklighetens sista hopp. Tills han upptäcker att de lever i en lögn.

Mars yta är både beboelig och bebodd. Där lever människorna i en strikt hierarki, de Gyllene styr och frodas i lyx och överflöd. När Darrow förstår att de Röda är förslavade startas ett Rött uppror. Tillsammans med en grupp rebeller lyckas Darrow både byta identitet och utseende och bli en Gyllene - med målet att infiltrera Akademin där de kommande ledarna utbildas, för att försöka förstöra systemet inifrån...

Omdöme: 
Jag kan väl börja med att säga: Rött uppror har ännu inte kommit ut på svenska utan gör det i februari 2015 - jag har alltså läst ett korrigerat/förhands exemplar! Tack så jättemycket till Norstedts för boken! Jag blev intresserad av boken när jag läste att den skulle handla om rebeller och att den skulle vara en slags blandning av "Ender's game" och "Hunger Games".

Darrow är en intressant och annorlunda karaktär som verkligen lever upp till inside-rebellrollen. Han göra vissa dåliga beslut, men jag tycker att det bara är förväntat för en sådan karaktär som har en sån stor press på en för att hjälpa de Röda. Det finns även många andra bikaraktärer som också är väldigt komplexa och speciella som fångar ens intresse, som Mustang och Servo.

Det är ett otroligt häftigt koncept - allt ifrån olika färger som kastsystem, en tävling där de smartaste Gyllene tävlar med varandra om framtida jobb/utbildning till att boken utspelas på Mars. Det är spänning på var och varannan sida och man kan verkligen inte slita sig ifrån boken. Den har hållit uppe mig länge om nätterna, för det finns inget kapitel som slutar "lugnt" utan det händer alltid något nytt och man vill hela tiden bara läsa mer & mer.

Rött uppror kommer att bli den nya succéboken med kännetecknen som att det finns med Enders spel och Hungerspelen-inslag - ni kommer aldrig ha läst något liknande tidigare.
Pierce Brown är kanske en debutförfattare just nu, men från och med den här boken så kommer det vara ett namn att hålla reda på.
Boken är intressant, spännande & underhållande. Det är ett nytt koncept med en värld på Mars där man klassas med hjälp av olika färger och där de Gyllene är i topp och bättre än alla andra. Sidorna bara flyger förbi när man läser om det stundande upproret mot de Gyllene och deras samhällssystem, man vet aldrig vad som kommer att hända och man sitter & läser med andan i halsen. Det är politik inblandat med mycket maktspel som gör att alla spelare kan lura varandra - både fiender och bundsförvanter.

Rött uppror är en bok som letar sig in på favoritlistan och stannar där. Det här är en bok att älska och som verkligen visar hur en bra bok ska vara. Den är briljant, fantasifull och nervkittlande.

Från min recension på Goodreads:
"Ni. Måste. Läsa. Den. Här. Boken.

Allting med boken är så briljant, spännande, intressant och annorlunda att man aldrig kan få nog. Detta är en bok som håller uppe läsaren långt in på natten, får en att hoppa över måltider bara för att kunna få läsa vad som kommer att hända härnäst. 

När "Rött uppror" kommer ut på svenska i februari - LÄS DEN!"

Bästa karaktär/er:
Darrow, Servo, Mustang.

Jag ger dig solen

Titel: Jag ger dig solen
Författare: Jandy Nelson
Förlag: Gilla Böcker (Tack så mycket för boken!)
Sidor: 384
Serie: -
Språk: Svenska
Originaltitel: I'll Give You the Sun

Handling från förlaget:

Noah och Jude är tvillingar, bästa vänner, och olika som natt och dag. Noah vill hellre måla av världen i sitt skissblock än leva i den, medan Jude kastar sig ut i de högsta vågorna tillsammans med surfkillarna. Alla vill vara Judes vän, ingen vill vara Noahs. Tills Brian dyker upp, Brian som samlar på meteoriter och får Noahs kropp att vibrera. Men då inträffar det otänkbara – en tragedi som slår tvillingarnas liv i spillror. Och allt förändras.

Tre år senare pratar tvillingarna inte längre med varandra. Noah har slutat måla och Jude har blivit en ensamvarg. Jude försöker ställa allt som gått fel till rätta, vilket sammanför henne med en excentrisk skulptör och en kille med världens krokigaste leende. Ett möte som kommer vända tvillingarnas liv upp och ner, igen.

Omdöme:
Åh. Herre. Gud. (rättelse: Åh. Clark. Gable.) Jag hade ingen aning om att en enda bok skulle kunna få en att känna så mycket, få en att stanna uppe sent på natten och få en att känna som att världen inte räckte till längre.
Så fort jag hörde att Jandy Nelson skulle komma ut med en ny bok på svenska blev jag överlycklig och hade redan bestämt mig för att läsa den så fort som möjligt. Jag hade redan höga förväntningar, vem skulle inte ha det efter Himlen börjar här?, och förväntningarna steg ännu högre efter att ha läst handlingen. Det kändes alldeles för bra för att vara sant och jag hade mina misstankar om att jag förmodligen skulle bli besviken när jag hade satt ribban så högt.

Men i stället så hamnade jag i en berättelse som jag fastnade för på en gång och sedan inte kunde släppa på flera timmar. Det enda jag hade i min huvud var "åh gud va bra" och "hoppas att han finns IRL". Hm, inte så förnuftiga tankar, va? ;) Allt med bokens berättelse är sorglig men så himla otroligt fin, liksom hallå, läs igenom handlingen igen. Det blinkar ju liksom en skylt bakom att den här berättelsen är förutbestämd att vara så.

Hela boken genomsyras av starka känslor och som läsare dras man verkligen med våg efter våg. Språket är lika otroligt som storyn, det är så målande och genomtänkt men ändå inte genomtänkt på något sätt, vilket för mig gör allt mer trovärdigt, det känns mer som några tonåringars tankar än någon vuxens vilket jag tror/hoppas är meningen. Språket är i alla fall fantasifullt och målar upp allting framför ögonen på en. Jag kunde verkligen se alla Noahs teckningar och  Judes skulpturer - allting var lika klart som om att det var framför mig på riktigt. Jag älskade också deras farmors "bibel" med massa råd, tycker att den verkade vara lagom galen och mysig att ha - plus att man fick lära känna Jude närmare med hjälp av den.

Karaktärerna i en bok är alltid viktiga, det spelar ingen roll i fall storyn, språket eller att allt annat är jättebra ifall karaktärerna inte är det. Jag skulle säga att det är lite som en människa utan personligheter - hen kan prata bra eller göra något bra men det är inte dessa saker som utgör människors personligheter utan själva helheten av allt tillsammans.
Noah & Jude passar perfekt som huvudpersoner och jag skulle inte byta ut dem för allt i världen, för båda bidrar med så mycket till boken, och boken skulle inte vara hel utan någon av dem. Ingen av dem är helt perfekta, man får veta deras brister medan sidorna flyger förbi men man glömmer bort det lika fort. För varför ska man haka upp sig på de negativa sakerna när det finns så mycket mer som är positivt? Jag gillade också Oscar (uppenbarligen har jag en tendens till att falla för de killar som oftast haft en dålig bakgrund och/eller är rakt igenom bad boys (med några undantag)) och Brian som är kärleksintressena.

Jag ger dig solen är en bok som jag aldrig - aldrig - kommer att glömma. Någonsin. Jag uppslukades av så många känslor under tiden jag läste och jag ville att boken aldrig skulle ta slut, även om det var halva boken kvar ville jag att sidorna skulle utöka sig och att sidorna inte skulle flyga förbi lika fort. Jag var helt och hållet lycklig & glad när jag läste boken, även om tårarna rann vid vissa scener. Karaktärerna i boken är riktigt intressanta och komplexa, man fattar snabbt tycke för flera av dem och vill gärna veta mer om hur de är. Allting är så himla bra beskrivet - karaktärerna, språket, miljön - att blir helt knockad. Boken är trovärdig och ger oss läsare en läsupplevelse vi aldrig kommer att glömma. Jag ger dig solen innehåller så mycket som är värt att ta upp om livet: samma kärlek men för olika sorters personer, familjeproblem, känslor, osäkerhet, skuld, sorg, glädje - jag skulle kunna mala i all evighet om detta...
Jag hade väldigt höga förväntningar sedan Himlen börjar här var så himla bra, men Jag ger dig solen skulle jag nog säga är en utav de bästa böckerna jag läst - någonsin.

En sak är i alla fall säker: detta kommer att vara en utav årets bästa böcker.

Jag har tusentals och åter tusentals bra saker att säga om den här boken, men jag tycker i stället att ni ska gå till närmaste bokaffär/bibliotek och skaffa hem den här boken nu. På stört. För jag lovar er - ni kommer inte att ångra er! (Speciellt inte om gillar att läsa bra böcker.) (Och snälla Jandy Nelson, kan du inte skriva en kika fantastisk bok på typ tusen sidor nästa gång? ^^)

Citat:
"Vet du om att jag nästan gav upp hela världen för din skull?", säger jag och går i genom porten till min egen kärlekshistoria. "Solen, stjärnorna, haven, träden. Jag offrade allt för dig."

Bästa karaktär/er:
Noah, Jude och Oscar (+ många andra).

Världens viktigaste kyss

Titel: Världens viktigaste kyss
Författare: David Levithan
Förlag: Gilla Böcker (tack för boken!)
Sidor: 196
Serie: -
Språk: Svenska
Originaltitel: Two Boys Kissing

Handling från förlaget:

Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakt med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar – i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten.

Omdöme:
En sådan här bok som handlar om just det här ämnet - tycker jag är ett måste för alla. Det spelar ingen roll om man gillar att läsa eller inte, jag tycker att man ska ta sin tid till att läsa den här korta men precisa boken som baseras på sanna berättelser och sedan utifrån det ge sin egen åsikt.

David Levithan har tagit upp ett utav de viktigaste sakerna här i världen i Världens viktigaste kyss. Att alla människor inte får samma rättigheter och skyldigheter som andra. Bara för att de råkar älska "fel" personer. Det är helt sjukt. Jag skäms verkligen för hur samhället idag ser ut. Att de som är homosexuella eller liknande är annorlunda jämfört med de som är hetero. Har ni tänkt på att det bara är ett ord som skiljer de alla från varandra? Homo, hetero, bi - alla är vi människor. Alla borde läsa den här boken för att inse hur världen egentligen ser ut, och att den inte är paradiset för alla människor.

Okej, jag ska nog sluta där annars kommer jag ha skrivit en roman om hur fel, hemskt, sjukt allt det här är. Till bokens omdöme då:

Världens viktigaste kyss är en bok på mindre än 200 sidor, men som har ett värde utav flera miljontals sidor. David Levithan har tagit ett steg för att visa oss hur bra olika människor är och att alla är lika värda, oavsett läggning. Den här boken skulle kunna röra upp klagomål, men jag tror att den skulle hyllas av så många fler. Boken är en riktigt tankeställare som får läsaren att tänka över hur vi faktiskt behandlar varandra och hur människosynen egentligen är.

Ett boktips till alla. Det finns inget mer att säga om boken - läs och tyck till. Jag har bestämt mig för vilken sida jag ska stå på, vilket också är en sjuk sak: att det finns olika sidor. Det är liksom som en match: ni som tycker så där går dit och ni som tycker så går dit. Hallå liksom?! Vi lever faktiskt på 2000-talet. Det finns mycket att säga om det här ämnet, men jag tänker låta det stanna där och att alla ni som har läst min recension kanske stannar upp i er vardag och tänker över livet, världen, mänskligheten.

(Och nu var jag igång igen med diskussionen...)

Jag ber om ursäkt ifall någon tar illa upp av något jag skrivit. Men jag tycker att ALLA är lika mycket värda. Punkt slut. 

Ett citat från Neils lillasyster Miranda som visar att det fortfarande finns godhet i världen:
Det är Miranda som börjar prata. "Du är bög", säger hon, och hon är fullständigt allvarlig. "Och jag älskar dig."

Bästa karaktär/er:
Alla som vågar stå upp för den dem är.

En vis mans fruktan del 1 & 2

Titel: En vis mans fruktan del 1 & 2
Författare: Patrick Rothfuss
Förlag: Damm Förlag
Sidor: 1095 (552 + 543)
Serie: Berättelsen om kungadråparen #2
Språk: Svenska
Originaltitel: The Wise Man's Fear

Handling från baksidan:
Jag heter Kvothe. 
Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ner staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skriver sånger som får trubadurerna att gråta.

Ni har kanske hört talats om mig.

Så börjar Kvothe sin historia.Om sin lyckliga uppväxt i en kringresande artistgrupp till den hemska dagen när de mytomspunna och fasansfulla Chandrierna tvingade honom till ett ensamt och fattigt liv på stadens gator. Hela tiden med ett enda mål i sikte: att ta sig till den berömda skolan för magi och där söka de svar han behöver för att få sin hämnd...

Omdöme:
Ifall ni har läst min recension på första delen Vindens namn del 1 & 2 så vet ni nog att jag verkligen älskade den boken och aldrig ville att den skulle ta slut. Jag trodde inte att En vis mans fruktan skulle kunna slå mina höga förväntningar, utan att den skulle falla i glömska som "andra" böcker oftast gör, men boken gjorde mig lika mållös som första boken och jag älskar den här boken desto mer även om det verkar omöjligt.

Jag har aldrig någonsin stött på en liknande serie som den här. Patrick Rothfuss serie Berättelsen om kungadråparen är originell, unik och speciell vilket bara är förnamnen på den här serien. Humorn är helt fantastisk och kan göra även de mörkaste stunderna till ljusare. Rothfuss är fortfarande lika skicklig med att kunna balansera de tre olika "lagrena" som jag gärna vill kalla det. Man märker inte av det och allt bara flyter på med lätthet och berättelsen stannar liksom aldrig upp på vissa ställen utan bara fortsätter. Det är lite jobbigt då man inte kan sluta läsa utan säger "Ett kapitel till." vilket oftast blir det gånger 10.

Karaktärerna är riktigt bra och jag skulle kunna skriva ett helt kapitel om bara dem. Kvothe är en helt fantastisk huvudkaraktär och har en underbar och rolig berättarröst som gör läsningen till en annan upplevelse än vad den skulle varit utan Kvothe. Det finns också väldigt många bra bikaraktärer som har utvecklats men Kvothe står för den största utvecklingen i boken. Simmon, Wilem, Manet, Denna, Auri, Fela & Elodin är några som kan uppmärksammas från del 1 av En vis mans fruktan. Även denna bok har delats upp i 2 volymer på svenska. Jag tycker att Elodins lektion var otroligt roliga och han var så intressant - och alldeles galen ibland - som lärare att man bara satt och läste med stora ögon och helt plötsligt satt man där och skrattade. Alla karaktärernas relationer är så fina och jag tycker speciellt mycket om Kvothe, Sim & Wilhems.

I del 2 så har jag en annan favoritkaraktär: Tempi. Eller rättare sagt så är det Ademre och ademerna som jag gillar allra mest. Att Kvothe försöker lära Tempi språket bättre och att Tempi lär honom andra saker i stället, det var scener som jag verkligen älskade och jag skrattade tills jag hade ont i magen ibland när Tempi så fel saker på språket. Åh gud, jag skulle verkligen vilja läsa om det igen! Jag tycker att ademernas seder, kultur, i princip allt tycker jag är oändligt intressant och jag ville bara läsa mer om dem. Det är beundransvärt att Kvothe kan förändra sina levnadsvillkor så relativt enkelt så att han ändå kan smälta in någorlunda bra bland ademerna.

I del 2 fick man som sagt läsa om Kvothe i andra miljöer och det är intressant att få se honom på andra ställen än universitetet, även om jag tycker att passar där bäst. Det fanns några få ställen som var lite segare än andra, men de var inte många och snart bortglömda. Del 2 var mer snabbläst än del 1, trots, att den är över 500 sidor likaså.

Efter slutet så var jag verkligen arg som ett bi och kunde inte tro på att del 3 inte var ute ens på engelska (?) än. Gaaaaaah, varför måste det ta så lång tid?? Jag kommer vänta med spänning, förväntan, glädje, sorg och ilska tills tredje delen Doors of Stone kommer ut.

En vis mans fruktan del 1 & 2 är lika bra som första delen, om inte mer. Jag älskade böckerna från början till slut och de är väldigt snabblästa trots att både delarna är över 500 sidor långa. Humorn och spänningen är fortfarande helt fantastiska och karaktärerna likaså. Vi får träffa nya karaktärer och hatar vissa och andra älskar vi. Jag älskade verkligen att få läsa om ademerna och Tempi - de var de bästa delarna tror jag. Jag vill inte göra den här recensionen lika lång som förra, så vi kan väl säga det här:

Patrick Rothfuss är mästaren inom episk fantasy och alla borde läsa den här serien. Nu.

Bästa karaktär/er:
Kvothe, Tempi, Sim m.m.

Andra delar i serien:
1. Vindens namn del 1 & 2
2. En vis mans fruktan del 1 & 2
3. ?? (eng. Doors of Stone)

Vindens namn del 1 & 2

Titel: Vindens namn del 1 & 2
Författare: Patrick Rothfuss
Förlag: Damm Förlag
Sidor: 780 (390 + 390)
Serie: Berättelsen om kungadråparen #1
Språk: Svenska
Originaltitel: The Name of the Wind

Handling från baksidan:

Jag heter Kvothe. 
Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ner staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skriver sånger som får trubadurerna att gråta.

Ni har kanske hört talats om mig.

Så börjar Kvothe sin historia.Om sin lyckliga uppväxt i en kringresande artistgrupp till den hemska dagen när de mytomspunna och fasansfulla Chandrierna tvingade honom till ett ensamt och fattigt liv på stadens gator. Hela tiden med ett enda mål i sikte: att ta sig till den berömda skolan för magi och där söka de svar han behöver för att få sin hämnd...

Omdöme:
Jag skriver bara en recension om Vindens namn trots att den svenska översättningen är uppdelad i två volymer. Läs & njut!

För det första: vem skulle inte vilja läsa den här boken efter att ha läst handlingen på baksidan? För det andra: om man inte vill läsa boken, så tycker jag att man måste läsa Vindens namn ändå. Typ.
Man märker redan efter några sidor att Patrick Rothfuss språk. Är. Fantastiskt. Man kan verkligen se hur Kvothes nutidshistoria (som jag kallar den tidpunkt Kvothe berättar ifrån) byggs upp för det inre ögat och det blir bara bättre när han börjar berätta sin dåtidshistoria (som jag kallar hans livshistoria) och när sagorna får liv i hans egna saker. Det är bara helt magiskt och jag tycker att Rothfuss har gjort ett otroligt bra jobb med hoppen mellan de tre olika "lagrena": skänkrummet där Kvothe berättar sin historia, dåtidshistorien som utspelar sig medan Kvothe berättar och sagorna i "dåtiden" som även får liv. Jag vet, det låter helt knäppt och komplicerat men det är så svårt att kunna förklara med ord vad Rothfuss lyckats klara så bra. Så ja, det är en anledning till att ni ska läsa boken.

Handlingen flyter på och man uppslukas helt av världen som är fylld av spänning som gör att man bara vänder sida efter sida, trovärdigheten som får karaktärerna att vakna till liv mer än förut och humorn. Åh, humorn är bland den bästa jag sett i en sån här bok - alltså en mörk episk fantasy-serie. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade ihjäl mig eller inte kunde läsa på grund av tårar. Känslorna var översvallande.

En grej som jag blev oerhört nyfiken på var att Kvothe "den yngre" var så väldigt...oskuldsfull jämte Kvothe "den äldre". Gash, Rothfuss håller verkligen en på halster då man vill veta vad som egentligen gjorde att han blev så...annorlunda än han var ett tiotal år innan. Hoppas på en bra lösning - men har känn att den kommer vara så fruktansvärd bokvärlden någonsin skådat...

Det var otroligt många karaktärer jag gillade och älskade i den här boken. De som dyker upp först är Simmon, Wilhem, Bast och Elodin. Och såklart Kvothe. Jag älskar hans vänskap med Wilhem & Simmon, den är så himla trovärdig.

Jag tycker att hans uppväxt verkade vara så lycklig och full av glädje... men sen PANG så stod han där själv och det krossade mitt hjärta.

För att göra en väldigt (väldigt) lång recension kort:

Vindens namn är en helt fantastisk bok som har så många bra egenskaper att jag skulle kunna skriva en hel bok bara för att hylla allt som Patrick Rothfuss gör så himla bra. Trovärdigheten gör att karaktärerna verkligen blir levande och man känner alla saker som dem gör. Spänningen håller en på halster och gör att man aldrig kan lägga ifrån sig boken utan att bli ledsen. Det är många karaktärer som är underbara och som man minns med glädje och kärlek, medan vissa hatar man för vad dem gjort. Känslorna finns överallt i boken och ena stunden så kunde man sitta och skratta tills man storknade och nästa stund kunde man inte fortsätta läsa för att tårarna bara rann. Språket och magin i boken är två saker som inte ens behöver nämnas, för dem säger så mycket själva att dem inte behöver någon hjälp.

Ni som inte har läst den här boken; gör det för allt ni är värda, för jag blev helt & hållet knockad av den värld som Patrick Rothfuss byggt. Och jag älskade den.

Bästa karaktär/er:
Kvothe, Simmon & Wilhem!

Andra delar i serien:
1a. Vindens namn del 1
1b. Vindens namn del 2
2a. En vis mans fruktan del 1
2b. En vis mans fruktan del 2

Clockwork Prince

Titel: Clockwork Prince
Författare: Cassandra Clare
Förlag: Walker Books
Sidor: 495
Serie: The Infernal Devices #2
Språk: Engelska
Originaltitel: -

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:
Love and lies can corrupt even the purest heart...

In the magical underworld of Victorian London, Tessa Gray finds her heart drawn more and more to Jem, while her longing for Will, despite his dark moods, continues to unsettle her. But something is changing in Will - the wall he has built around himself is crumbling. Could finding the Magister free Will from his secrets and give Tessa the answers to who she is and what she was born to do? As their search for the truth leads the three friends into peril, Tessa's heart is increasingly torn, especially when one of their own betrays them...

Omdöme:
Det här måste nog vara snabbhets-rekord för mig på att läsa en bok som är nästan 500 sidor. Jag satt och läste boken nästan helt utan paus och jag skulle nog kunnat läsa om boken direkt efter det bara för att få vara med om allt igen och träffa Jem, Will och Tessa igen. Men tyvärr så var klockan närmare ett på natten, så det fick bli en annan gång...

Jag hade oerhört höga förväntningar på Clockwork Prince efter att Clockwork Angel var så otroligt bra och jag var orolig inför att påbörja boken eftersom chansen var stor att jag skulle bli besviken. Men som tur var så kan Clare verkligen imponera med sina böcker i rätt tillfällen och Clockwork Prince var lika bra som ettan och lite till. Clare kan också bemästra konsten med att skapa dialoger som kan införa ljus i även de mörkaste stunderna, vilket gjorde att jag kunde sitta och gapskratta när trion var i fara. Hmm, inte så snällt men...
Humorn är utav den bästa sort och jag har alltid älskat Cassandra Clares kvicka och skarptungade karaktärer som får en att verkligen älska, gilla och skratta åt dem utan dåligt samvete (eller nåja, kanske lite).

Min dubbel-crush då: Jem och Will. Jag slits, precis som Tessa, mellan dessa två Shadowhunters som gör att jag önskar av hela mitt hjärta att shadowhunters-världen skulle finnas på riktigt. Samtidigt som Will och Jem är så olika varandra det egentligen går, så har dem många likheter som verkligen gör dem till parabatai.  Så nej, jag är inte 100% säker på vilket Team jag egentligen hejar på, eller förresten jag hejar ju på teamet Will, Jem & Tessa tillsammans - den trion är några utav mina absoluta favoritkaraktärer som jag någonsin har läst om faktiskt. Men jag tror nog ändå att efter den här boken så dras jag mer till Will än Jem, speciellt efter att Will fått reda på den stora "grejen" och med "grejen" kan jag syfta på flera saker som händer i slutet av boken. I alla fall så älskade jag honom mer efter det då hans charm och humor verkligen kom fram och han blev som en helt ny person som plötsligt kommit in i boken. Jem känns som den här svärmorsdrömmen medan Will också på nåt sätt är det, men att han på fritiden håller på med bad boy-stuff.

En sak som är väldigt ovanlig att jag faktiskt gillar triangeldramat i den här boken. För det känns inte så pinsamt och hemskt att läsa om den här som det annars brukar vara i andra böcker. Den känns mer...ren och äkta här, alla tre älskar varandra och de vill verkligen inte såra varandra så därför försöker de stiga åt sidan för varandra så att det blir det bästa för dem andra. Jag vet, det låter kanske helt knäppt och förvirrande men om ni vill veta så läsa boken, eller ni kanske ska läsa första boken först och sen den här. Bara ett litet tips.

Clockwork Prince är både lite sämre och mycket bättre än första boken i The Infernal Devices och jag har redan i skrivande stund kollat upp Clockwork Princess på Adlibris för att kolla pris och så, för jag längtar så otroligt mycket tills jag kan köpa hem boken och få läsa slutet på en serie som förmodligen kommer att krossa mitt hjärta ännu en gång. För slutet i Clockwork Prince krossade mitt hjärta tusen gånger om, det här med Will alltså. Jag grät faktiskt lite då när han verkade vara så hoppfull, glad & förväntansfull och sedan...krasch-boom-bang!- så hade hela hans värld vänts upp och ner två gånger under loppet av en enda dag. Cassandra Clare är en mästare på att skriva roliga dialoger mellan karaktärer som verkligen får en att älska bokens helhet och karaktärerna likaså. Dessutom finns spänningen och den älskade Shadowhunters-världen precis runt hörnet och man får aldrig en tråkig stund med The Infernal Devices. Jag tycker att alla ska ta chansen att läsa den här boken - inte allra minst de Cassandra Clare-fans som finns därute. Boken är så bra som det sägs och väldigt mycket mer.

Andra delar i serien:
1. Clockwork Angel
2. Clockwork Prince
3. Clockwork Princess

Dödens trubadur

Titel: Dödens trubadur
Författare: Fredrik Lindblom
Förlag: Ascentoria (Tack så hemskt mycket för boken!!)
Sidor: 546
Serie: Fristående fortsättning på Röd skymning
Språk: Svenska
Originaltitel: Röd skymning

Handling:
Efter att ha stulit en bit bröd till sin svältande hund tvingas två barn fly för sina liv. Jagade av stadsvakter, med höjda svärd och spjut, tar de sin flykt till den väldiga Suspiriaskogen. Vilse och utmattade stöter de på den mest osannolika av personer - en ung, fager trubadur med till synes oanade krafter.

Mötet med trubaduren blir början på ett hisnande äventyr med löften om trygghet och en bättre morgondag - men gör de rätt i att lägga sina liv i händerna på en främling? Och vad menar han med att de är De utvalda?

Omdöme:
Vad kan jag egentligen säga om den här boken? Åh, vad jag älskar den! Jag älskar allt från alla vackra illustrationer, till det spännande språket, till den fantasyvärld som målas upp för läsaren! 

Förväntningarna var höga på Dödens trubadur efter att Röd skymning gett mig en mörk men fantastisk fantasyvärld att bita tag i, och vet ni vad? Dödens trubadur är förmodligen så bra att den kan slå Röd skymning tusen gånger om. Jag fick ett konstigt infall att om kanske 10 år - att antingen så kommer den här boken ha fallit i glömska av alla andra fantasy-böcker som finns eller så kommer den fortfarande att hyllas & älskas, då den har något som inte många andra böcker har. Vi får kanske aldrig reda på vad det är som gör boken så himla speciell. Men jag tänker inte fundera mer på det, utan låta boken ha kvar sitt mystik och fånga alla andras intresse därute i den stora bokvärlden. För det ska ni vet, det kommer den att göra! Dödens trubadur är något alldeles extra och jag kommer förmodligen aldrig komma på vad det är som gör den så speciell, men den kommer för alltid att vara en utav de böcker som fångade mitt intresse långt innan den släpptes och en bok som kommer att ha kvar mitt intresse långt efter att jag har läst den för senaste gången. 

Då återgår vi till karaktärerna: Ellida & Elliott är två unga och väldigt modiga barn som spelar en stor roll i hela boken. Jag gillar dem och tycker det är kul att vissa författare faktiskt vågar att ha med små - men smarta - barn som huvudroller i böcker för just den här åldersgruppen. Det visar att även de minsta kan rädda världen - om man nu ser bokens slut på det viset. 
Och sen har vi Levyant. Levyant, Levyant... Han är så intressant som en karaktär kan bli, man vet aldrig riktigt om han verkligen är på den goda sidan eller den onda sidan. Levyant är nog mer...mittemellan kan man säga. Jag tycker väldigt mycket om Levyant, trots hans hemska bakgrund. Jag håller helt och hållet med Ellida när hon sade att det är sakerna man gör just nu som räknas inte det som redan har gjorts. Good point!

Fantasivärlden Ascentoria, precis som förlaget också heter, är en häftig och mörk fantasivärld med grymma och hemska väsen och giriga människor. Bilden som jag målar upp är nog inte så angenäm, men det finns faktiskt personer som Ellida & Elliott också. Jag gillar även kapten Charissa & Daphne, så några goda karaktärer finns det faktiskt. Men mitt bland allt de mörka så utmärks de ljusa desto mer, vilket är en fördel!

Jag gillar verkligen den här boken, jag kan inte sätta ord på allt jag tycker och tänker om den, men här är en liten sammanfattning:

Dödens trubadur är en bok som förtjänar att kallas en svensk fantasy-succé och allt vad det innebär. Boken trollbinder en med sitt språk, sin fantasifulla men mörka värld, med goda och till synes oskyldiga karaktärer - från början till slut. Jag ångrar inte en enda minut som jag har spenderat för att kunna läsa ut boken och få reda på vad som väntar på nästa sida, för man kan säga att nya saker hände hela tiden och man visste inte när man kunde sluta läsa utan att hamna mitt i den mest spännande delen. Illustrationerna är otroligt vackra och ger stämning åt hela boken, man upplever boken extra mycket
tack vare illustrationerna. Levyant är en utav de mest intressante karaktärerna jag mött, delvis för att han har två alter-egon (som jag gärna vill kalla hans onda resp. goda sida) och för att han är han helt enkelt. Han är mystiken själv genom hela boken.
Fredrik Lindblom levererar återigen en fantastisk svensk fantasybok med högt tempo, vilket gör att sidorna bara flyger förbi och rätt som det är så har du läst ut en tegelsten på över 500 sidor. Dödens trubadur är en bok som berörde mig och som alltid kommer att finnas bland mina tankar.
Den här boken har helt enkelt något extra som gör att vi, läsare, kommer att minnas den och grunna över varför den egentligen var så bra. Men det är en fråga som vi förmodligen aldrig kommer att få reda på.

Tusen tack till dig, Fredrik Lindblom, som har gett upphov till ett mästerverk inom svensk fantasy och gett oss läsare en otrolig läsupplevelse. Jag bugar för den här boken och med ny förväntan längtar jag efter Där haven möts som jag hoppas är en bok du återigen lyckas med.

Se upp alla bokälskare! Här kommer en bok som hädanefter kommer att bana väg för svenska fantasy-böcker och ribban är satt högt, kommer de andra att kunna matcha en bok som den här, Dödens trubadur? Frågan återstår att se...

Andra böcker av författaren:
1. Röd skymning
2. Där haven möts (2015)