Boktjuven

Titel: Boktjuven
Författare: Markus Zusak
Förlag: B Wahlströms (Tack för boken!!!)
Sidor: 584
Serie: -
Språk: Svenska
Originaltitel: The Book Thief

Handling från insidan av boken:

När Döden berättar en historia måste du lyssna.

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början.

Nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död.
Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.

Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som bodde på Himmel StraBe när bomberna föll.

Omdöme:
Det finns inga ord över som boktjuven inte redan tagit, bara: LÄS DEN HÄR BOKEN. Jag har inget mer att säga. Jag är mål(ord)lös.

Jag har hört så många hyllnings-recensioner att jag nästan varit rädd för att läsa den här boken. För tänk om den inte når upp till mina förväntningar? Men efter ett kapitel så var jag säker på att den här boken skulle förmodligen slå förhoppningar tusen gånger om.

Det är fascinerande & speciellt att Döden får berätta boken och att det inte är en typisk bok ur huvudpersonens synvinkel. Jag vet det låter lite skumt med att den egentliga huvudrollen inte ens får berätta sin egen historia. Men det är för att hon förmodligen inte skulle se skönheten och modet i allt hon gjorde - såsom Döden gjorde när det var hen som berättade. Sättet som det berättades på kändes också unikt med att man fick läsa kapitel både i nutid och i det förflutna. Plus att här och var avslöjades nån karaktärs öde vilket gjorde att man bara satt och väntade på att just det skulle inträffa, vilket bidrog till att man satt ännu flera nålar medan man läste.

Språket målar upp en hemsk bild av verkligheten under andra världskriget. Visserligen har författaren kanske inte själv upplevt den, men med hjälp av andra människors ord känns det som att Markus Zusak har lyckats återskapa de fruktansvärda åren. (Jag förstår inte hur en enskild människa kan bestämma sig för att döda flera miljoner andra människor bara för att de är annorlunda jämfört med Hitlers "ideal". Dåligt ord, dålig budskap enligt min mening. En färdiggjord mall för hur man ska se ut, vara & bete sig? Nej tack. Förlåt, men jag tycker bara att WWII var så himla hemskt och omänskligt.)

Det finns ett flertal karaktärer som jag verkligen kommer att minnas från den här boken. Liesel. Hans. Rudy. Max. Deras liv känns så hopplöst när man redan vet att förmodligen alla kommer att dö innan boken är slut. Men tack vare deras drömmar - speciellt Liesel & Max - så blir boken också värmande och lite ljusare mitt bland allt det mörka. Jag älskar Liesel & Rudys vänskap, alltså när spoiler! (Rudy dog ville jag bara att det skulle vara ett skämt - trots att man redan innan flera gånger i boken fått hintar om det - och att han skulle vakna upp. Varför kunde inte Liesel & Rudy få leva lyckliga tillsammans?) spoiler slut. 



Boktjuven är underbar, fantastisk, hjärtekrossande, fasansfull, hemsk, sorglig men verkligheten. Den visar den mörka sidan av - vissa - människor och man inser verkligen hur bra man själv har det jämfört med de fattiga karaktärerna i boken. Det var verkligen inte lätt att läsa igenom hela boken, dels för att man misstänkte vad som skulle hända på slutet, dels för att allt bara är så hemskt, och dels för att tårarna skymde sikten. Jag vet inte hur många gånger jag grät medan jag läste boken, men i slutet var det allra värst.
Boken är unik med en annorlunda miljö - mitt i Nazityskland under WWII, en speciell berättarteknik och karaktärer som inte kommer försvinna ur ens tankar på ett tag. I boken dyker det upp teckningar och handskrivna meningar som ger liv åt Max drömmar, vilket är ett skönt avbrott mot det runt omkring.

Jag tycker att alla borde ta sig tid till att läsa Boktjuven för trots att den är ganska så lång och handlar om hemska saker, så får man ett nytt perspektiv på livet och man inser att man har det väldigt bra. Så alla som läser detta: läs den.

(jag tror jag slutar att skriva där, för annars kommer den här recensionen att bli en roman. ifall ni inte orkade läsa alltihopa utan hoppade hit: läs då de två orden på slutet av meningen ovanför det här stycket.)

Bästa karaktär/er: Liesel, Rudy, Hans & Max