Änglafall

Titel: Änglafall
Författare: Susan Ee
Förlag: Modernista (Tack för boken!)
Sidor: 264
Serie: Penryn och tidernas slut #1
Språk: Svenska
Originaltitel: Angelfall

Handling från baksidan:
Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den.
Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglarna för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå ihop sig med Raffe, en skadad fiendeängel.

Penryn och Raffe reser genom ett mörk och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Fransisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster - och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

Omdöme:
Jag har hört mycket positivt om den här dystopin, så jag tänkte "varför inte?". För en gångs skull hade jag inte så - värst - höga förhoppningar utan de var mer...lagom.

Susan Ee målar upp en hemsk och mörk värld, och hon känner uppenbarligen inga gränser för att beskriva det hemska. Herregud, jag vet inte hur många gånger jag kände rysningar utmed kroppen och fick för mig att det lurade bortom mörkret. Väntande. Men ta inte det som något negativt - för det är det inte! Jag blir bara imponerad över de författare/författarinnor som har talangen att skriva så himla målande att boken kommer till liv framför läsarens ögon.

Penryn var en härlig tjej att följa i huvudrollen och jag gillar det faktum att hon framstår som så mänsklig som hon var. Hon har sina tvivel men gör det hon måste för att rädda sin familj - och för att överleva själv. Hon är modig och påhittig - värdefulla egenskaper. Jag gillar också att huvudrollen - för en gångs skull - har en galen familj. För annars så brukar det ju oftast vara en "normal" familj och en mer annorlunda huvudkaraktär. Det ger det hela lite andra dimensioner och kan lägga grund för oväntade saker.
Jag känner inget speciellt för Raffe. Han står inte ut på något sätt - än. Många har skrivit att han växer till & blir bättre, så det är väl något att se framemot!

Jag fullkomligt älskade att läsa om hur änglarna lever och hur deras samhälle ser ut, hoppas verkligen på att det kommer mer sånt framöver!

Änglafall är kanske inte den bästa boken jag läst, men den är definitivt en spännande och underhållande dystopi.
Jag har faktiskt inte läst så många böcker om änglar förut, så det är roligt med lite omväxling och utav de jag fått läsa hittills så tror jag att det här kan komma att bli riktigt bra. Ängelsamhället verkar vara väldigt intressant och jag har inget emot att få läsa mer om det i de kommande böckerna. För o ja, jag kommer nog att följa den här serien ända tills sista boken.

Bästa karaktär/er:
Det får nog bli Penryn.

Andra delar i serien:
1. Änglafall
2. ???
3. ???

(vet inte hur många delar det blir)

Minirecension: Obsidian

Titel: Obsidian
Författare: Jennifer L. Armentrout
Förlag: Entangled Teen
Sidor: 377
Serie: The Lux Series #1
Språk: Engelska
Originaltitel: -

Handling från baksidan:
Starting over sucks.

When we moved to West Virginia right before my senior year, I'd pretty much resigned myself to thick accents, dodgy internet access, and a whole lot of boring...until I spotted my hot neighbor, with his looming height and eerie green eyes. Things were looking up.

And then he opened his mouth.

Daemon is infuriating. Arrogant. Stab-worthy. We do not get along. At all. But when a stranger attacks me and Daemon literally freezes time with a wave of his hand, well, something...unexpected happens.

The hot alien living next door marks me.

You heard me: Alien. Turns out Daemon and his sister have a galaxy of enemies wanting to steal their abilities, and Daemon's touch has me lit up like the Vegas Strip. The only way I'm getting out of this alive is by sticking close to Daemon until my alien mojo fades.

If I don't kill him first, that is.

Omdöme:
Åh, jag tror att jag precis kan ha läst början på en ny favorit serie!

Jag gillar verkligen Katy och hennes berättarröst. Dessutom med det faktum att hon också bloggar om böcker gör att jag bara älskar henne ännu mer. Det är jättekul att få läsa om en karaktär med samma hobby som en själv - man känner igen sig i så mycket som hon tänker, och skriver också för den delen. Jag gillar även Dee - hon känns så himla sprudlande och glad - och Daemon. Den sistnämnda verkar är lagom swoonig och har faktiskt en (intressant) personlighet bakom den kaxiga & arroganta fasaden. En sak som jag fullkomligt älskar är konversationerna mellan Daemon och Katy. Jag vet inte hur många gånger som jag höll på att skratta rakt ut!

Obsidian är början på en ny favoritserie för mig - det känns i alla fall så. Med en huvudkaraktär vars berättarröst gör allt så himla bra och dialoger som får en att sitta och försöka låta bli att skratta (i alla fall när man är ute bland folk) påvisar det väldigt bra. Handlingen är bra - även om den inte är så värst speciell - och jag kommer absolut att fortsätta läsa den här serien!

Bästa karaktär/er:
Daemon!

De odödligas sång

Titel: De odödligas sång
Författare: Julie Kagawa
Förlag: Harlequin (Tack för boken!)
Sidor: 392
Serie: Edens blod #3
Språk: Svenska
Originaltitel: The Forever Song

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:
Den sista jakten har börjat. Hämnden är hennes.

I en värld som ligger i ruiner, där inget liv är heligt och där lojaliteter bryts utan en blinkning ställs Allison Sekemoto inför ett dilemma. För om hon lyckas övervinna den psykopatiska vampyren Sarren är triumfen kortvarig. Konsekvensen är en evighet i ensamhet...

Omdöme:
Julie Kagawa är en författarinna vars böcker jag alltid ser framemot att läsa, för hon lyckas nästan alltid leverera på topp. Jag totalälskade verkligen hennes serie The Iron Fey och även denna serie, Edens blod, gillade jag mycket.

Kagawa har ett fängslande språk som gör att spänningen stiger genom hela boken och en humor som får en att dra på munnen, även i de mest farliga stunderna. Världen är intressant och man vill gärna läsa mer & mer.

Karaktärerna är något annat som hon lyckas väldigt bra med. Allie har verkligen växt till sig och är en tuff, stark och en riktigt kick-ass karaktär nu. När man läser boken så förstår man verkligen hur stark hon egentligen är och det minst sagt imponerande! Det är härligt att få läsa om en verkligt stark kvinnlig karaktär, så det är bara positivt.
Schakalen är en karaktär som jag också gillar, trots att han kan vara lite för mycket ibland och ibland på den motsatta sidan, och jag fullkomligt älskar hans & Allies "syskonbråk", det får mig alltid att le! Zeke är väl en helt okej karaktär, men jag känner inget speciellt för honom direkt.

De odödligas sång är ett bra avslut på en serie som har varit som en bergochdalbana för mig, i alla fall stundtals första boken. Men jag tycker att handlingen och karaktärerna har utvecklats till det bättre och jag upptäckte att jag inte kunde lägga ifrån mig De odödligas sång förrän jag hade läst klart sista sidan, så serien är helt klart bra ändå! Kagawa har tagit den "omoderna" (skulle jag vilja säga efter alla dessa vampyrböcker) trenden med vampyrer och skapat något nyare & bättre, efter den här serien kan jag nog tänka mig att ge vampyrböcker en chans igen.

Ni som inte har läst något av Kagawa - då har ni verkligen något att se framemot!

Nu är det bara att vänta tills Julie Kagawa släpper något nytt - som jag förmodligen kommer att läsa!

Bästa karaktär/er:
Allie och Schakalen.

Andra delar i serien:
1. De odödligas regler
2. De odödligas hunger
3. De odödligas sång

Kråkornas fest

Titel: Kråkornas fest
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Månpocket
Sidor: 732
Serie: Game of Thrones/Sagan om Is och Eld #4
Språk: Svenska
Originaltitel: A Feast for Crows

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:
Efter århundraden av bittra strider råder en osäker vapenvila i de sju konungarikena. Den åttaårige Tommen sitter på Järntronen men det är hans mor, den maktgalna Cersei Lannister, som i praktiken regerar. På järnöarna smider huset Greyjoy nya planer, i Dornien vill huset Martell hämnas prins Oberyns död, medan Brienne, jungfrun av Tarth, beger sig iväg på det omöjliga uppdraget att söka efter Sansa Stark. Och över havet färdas envisa rykten om att draklordens dotter fortfarande lever.

Tiden är kommen för de visa och de ärelystna, för de starka och de svekfulla, för ädlingar och ofrälse, för magiker och mördare, för de rättrogna och de fredlösa. De mänskliga asätarna är inte sena att samlas och nya intriger uppstår och farliga allianser bildas när krafter från det förflutna dyker upp igen i spåren efter strider och kaos, beredda att än en gång ta upp kampen om Järntronen.

Omdöme:
Jag kände ett behov utav att fortsätta läsa de oerhört tjocka & långa Game of Thrones-böckerna när jag sett finalavsnittet av tv-seriens säsong 5. För nu har jag cravings på ännu mer GoT och få reda på vad som kommer att hända efter det rafflande avslutet som gjorde att jag storgrät.

Jag har hädanefter bestämt mig för att ligga före med böckerna jämfört med tv-serien. För nu satt jag och läste en bok på 730 sidor som handlade - delvis - om saker som redan hade hänt i säsong 5, visserligen så är det mycket som inte finns med i tv-serien som finns med i böckerna, men genom att jag har sett på tv-serien så är spänningen som bortblåst. Men jag måste erkänna att vissa PoV's slut gjorde mig helt förstummad, för så långt hade de inte kommit i den händelsen. Så innan säsong 6 kommer ut (om 1 år visserligen, men...) så ska jag ha läst alla böcker som hittills har kommit ut på svenska så att jag inte behöver kämpa mig igenom de här böckerna, utan i stället njuta. Eller nåja, njuta så mycket som det går när det är strider hit & dit, svek hit & dit och kaos överallt...

Jag tycker inte att den här boken är lika bra som de andra, delvis på grund av att jag nästan redan visste vad som skulle hända OCH för att det nästan inte var några utav mina favorit PoV med i den här boken. Både Jon Snows, Daenerys & Tyrions "sparar" dem till nästa bok vilket gjorde att boken sjönk i mina ögonen. För kom igen liksom, dessa tre är de som drar hela serien framåt. Tycker jag i alla fall. Men som tur var hade jag Arya kvar - men hon var heller inte lika intressant att följa - och även Samwell.

Det är otroliga många karaktärer med i den här serien. Jag förstår inte hur man som författare ska kunna hålla koll på vem som är vem, vilket hus och ätt den tillhör, vems lojalitet den ligger hos, osv. Då & då under bokens gång får jag bläddra längst bak för att läsa personregistret och få någon klarhet av vem dem menar just då. Det är riktigt imponerande med ett ett så stort personregister! Cersei är fortfarande en sådan här karaktär man älskar att hata, Jaime har växt liiiite i mina ögon och man väntar bara på att Greyjoys ska göra något. Jag hoppas på att Asha får ledarrollen, för jag tycker att hon står ut från mängden.

Kråkornas fest är inte lika bra som de tidigare delarna, men trots så skulle jag förmodligen kunna skriva i flera timmar i sträck vad jag tyckte & tänkte om boken. Men jag ska försöka korta av det här så mycket som möjligt så att jag inte spoilar något.
Världen är fortfarande imponerande uppbyggt och en sak som är ännu mer imponerande är det stora persongalleriet, det borde vara omöjligt att hålla koll på alla karaktärer! Det hände en hel del intressanta saker (speciellt i slutet av allas PoV) och det ska bli kul att få se hur det fortskrider i nästa bok, Drakarnas dans.

Bästa karaktär/er:
Arya förmodligen. Eller kanske Jaime. Jag vet inte riktigt...

Andra delar i serien:
1. Kampen om Järntronen
2. Kungarnas krig
3. Svärdets makt
4. Kråkornas fest
5. Drakarnas dans
6. Vinterns vindar
7. ???

A court of thorns and roses

Titel: A court of thorns and roses
Författare: Sarah J Maas
Förlag: Bloomsbury
Sidor: 416
Serie: ACOTAR #1
Språk: Engelska
Originaltitel: -

Handling från baksidan:

Feyre is a huntress. She thinks nothing of slaughtering a wolf to capture its prey. But, like all mortals, she fears what lingers mercilessly beyond the forest. And she will learn that taking the life of a magical creature comes at a high price...

Imprisoned in an enchanted court in her enemy's kingdom, Feyre is free to roam but forbidden to escape. Her captor's body bears the scars of fighting, and his face is always masked - but his piercing stare draws her ever closer. As Feyre's feeling for Tamlin begin to burn through every warning she's been told about his kind, an ancient, wicked shadow grows.

Omdöme: (varning för obsession, fangirling på hög nivå)
Oh my god, ni kan inte förstå hur mycket jag älskar och obsessar över den här boken. It's too much to handle. Jag läste ut den för x dagar sedan och jag kan fortfarande inte sluta tänka på den. Jag måste ha nästa del nu men den kommer inte ut förrän i maj 2016. *gråter*

Okej, Feyre kan läggas till på listan över heroiska, starka kvinnliga huvudkaraktärer. Hon gör det oväntade trots att hon är rädd innerst inne, hon gör allt för sin familj, hon gillar inte att jaga utan gör det för att hon & hennes familj ska överleva, i stället så gillar hon att måla - så ja, hon är helt klart bäst och jag gillar henne verkligen. Sen så har vi Tamlin, den heta Faen, som ska vara odjuret (eftersom den här är en retelling på Skönheten & Odjuret) men som ändå är så himla snäll, så självklart shippar (eller kanske shippade rättare sagt) jag han & Feyre. Men - ett stort men - så finns det ju Rhysand också. Alltså. Herre. Min. Gud. Varför måste Sarah J Maas ha med så många swooinga, heta killkaraktärer i sina böcker? För det är ju ett överflöd av dem. Tillbaka till Rhys - jag älskar honom, men samtidigt så hatar jag honom också (i alla fall ibland). Komplicerat? Ja, det kan man väl säga. Men jag gillar *host älskar* honom mer än vad jag ogillar honom och jag känner mig dragen till honom (mörkt hår & blåa ögonen, "trasslig", sassy personlighet, liksom hallå, vem kan motstå det?) och shippar hädanefter Rhysand & Feyre (jag tror faktiskt att det kan vara varandras "mates", men det är bara vad jag tror). Men samtidigt så vill jag att Feyre & Tamlin ska vara tillsammans. För då kan jag få Rhys. Ja, det vore nog det bästa alternativet...
Okej, jag ska försöka att sluta obsessa över Rhys och skriva om en annan swoonig karaktär i stället: Lucien. För jag älskar honom också, fast inte lika mycket som de två ovannämnda killarna, och gillar att han och Feyre håller på att "tjafsar" med varandra. Så himla söta (som vänner) och roliga - vad mer kan man begära?

Jag blev överraskad av boken för jag hade inte förväntat mig...detta. Jag hade mer trott att det skulle vara lite långtråkigt och att Tamlin skulle vara mer...odjursaktigt än vad han var. Även världen överraskade mig och jag kan verkligen föreställa mig den. Någon som vet om Throne of Glass-världen & ACOTAR-världen är sammankopplade på något sätt? Med tanke på att det är faes och faeries och så.  Jag gillar att Maas kör på ett - någorlunda - nytt & annorlunda koncept med Faes & Faeries. Men jag kan ju säga att jag verkligen har ändrat min syn på dem, för innan jag läste någon utav hennes böcker trodde jag att de skulle vara som glittrande älvor typ (t.ex. som Tingeling fast i större storlek), men jag hade så himla fel. För här är de ju typ som odjur & bestar rakt igenom. Inga söta älvor här inte.

A court of thorns and roses var så himla mycket bättre än vad jag hade förväntat mig och jag är 100% på att den här boken kommer att vara med på min lista över 2015's bästa böcker. Och att den kommer att vara med på listan för mina all-time favorit också. För den är så bra - och ännu mer. Karaktärerna är riktigt bra, jag gillar Feyre som huvudroll och gillar att hon är en utav de starkare & modigare huvudrollerna, jag gillar verkligen Tamlin & Lucien (den här trion är bara bäst för övrigt) men jag älskar Rhysand mest. (meeen så ogillar jag honom ibland också). För utav de glimtar vi sett under huden på honom så tror jag nog att det finns en annan Rhys än vad han brukar visa för alla andra runt omkring honom, med andra ord - en fasad.
Allting med den här boken är riktigt, riktigt bra. Världen är bra uppbyggd och den känns riktig - likaså karaktärerna - och språket är fantastiskt som vanligt. Sarah J Maas har kommit att bli en utav mina favoritförfattare på väldigt kort tid och jag ser verkligen framemot att läsa mer av henne i framtiden. Bland annat så ska jag köpa hem tredje & fjärde delen Throne of Glass-serien: The Heir of Fire och Queen of Shadows. O självklart kommer jag att köpa hem, läsa och fangirla ännu mer när nästa del i ACOTAR-serien kommer ut. I maj 2016. Jag kommer att längta ihjäl mig tills dess, speciellt då den kommer att vara en retelling på Hades & Persephone, alltså Rhys & Feyre vid the Night Court. Såååååå himla taggad på det.

Okej, jag ska sluta fangirla & obsessa över den här boken nu. I alla fall i den här recensionen.

Bara en sak till: LÄS DEN HÄR BOKEN. För den är helt freaking amazing, underbar, fantastisk... okej, nu ska jag sluta. (eller inte)

Bästa karaktär/er:
Rhysand är favoriten, men sen så gillar jag Feyre, Tamlin & Lucien väldigt mycket.

Andra delar i serien:
1. ACOTAR
2. ??? (utkommer maj 2016)
3. ??? (utkommer 2017)

Bad taste in boys

Titel: Bad Taste in Boys
Författare: Carrie Harris
Förlag: Ember
Sidor: 201
Serie: Bad Taste in Boys #2
Språk: Engelska
Originaltitel: -

Handling från baksidan:

Super-smartie Kate Grable gets to play doctor, helping out her high school football team. Not only will the experience look good on her college apps, she gets to be thisclose to her quarterback crush, Aaron. Then something disturbing happens. Kate finds out that the coach has given the team steroids. Except...the vials she finds don't exactly contain steroids. Whatever's in them is turning hot gridiron hunks into mindless, flesh-eating... zombies.
Unless she finds an antidote, no one is safe. Not Aaron, not Kate's brother, not her best friend... not even Kate.

Omdöme:
Jag hade relativt höga förväntningar på den här boken, då flera andra bokbloggare som har liknande boksmak som jag verkligen gillat den, men jag kände mig lite... besviken efteråt. Boken var inte lika bra så som jag hade hoppats den skulle vara. Men bara för det så var den inte dålig, utan den var bra - till och med riktigt bra -, bara inte...fantastisk.

Jag kan väl börja med att säga att Kate var den som gjorde allt så bra med boken. Hennes berättarröst var jättehärlig och det var flera gånger jag skrattade rätt ut (vilket var rätt så pinsamt, då jag var på en strand bland massa andra människor). Man kan kom inte så nära de andra karaktärerna i boken, även om jag hoppas på att Kate's bror Jonah kommer få en större roll i nästa bok och att Aaron också får det. Kate & Jonahs relation känns på ett sätt som vilken syskonsrelation som helst, men ändå inte, de tjafsar mer uppenbart med varandra än vad det brukar vara i böcker, vilket är uppfriskande och gör de mer trovärdiga.

Boken är väldigt kort, bara 200 sidor, men jag tycker att det korta sidantalet passar mycket bättre till handlingen än vad den skulle ha gjort om den var längre. Så alla andra författare - uppmärksamma gärna detta, korta böcker kan vara lika bra som längre böcker. Det är imponerande hur Carrie Harris kan få till en bra handling - en medicinnörd som ska stoppa zombies - på lite utrymme och ändå lyckas göra det spännande, roligt och underhållande att läsa. Vissa författare lyckas ju inte ens göra det på 500-600 sidor, medan hon lyckas på tvåhundra.

Bad taste in boys var inte så bra som jag hade trott, men jag fann den ändå väldigt underhållande och rolig, dessutom hade den en dos spänning som gjorde att det korta sidantalet flög förbi ännu snabbare. Jag har inte läst så många zombie-böcker, men jag tror att jag efter den här boken ska ge sådana böcker en chans och hoppas på att andra är lika bra zombie-mässigt som den här. Kate är absolut min favoritkaraktär i den här boken och det var hennes berättarröst som gjorde typ allt. Till exempel när hon börjar babbla om smarta saker som ingen fattar ett smack av.

Nästa del, Bad hair day, ska handla om varulvar om jag inte minns fel och jag kommer absolut att läsa den också.

Bästa karaktär/er:
Kate!

Andra delar i serien:
1. Bad Taste in Boys
2. Bad Hair Day

The Ruby Circle

Titel: The Ruby Circle
Författare: Richelle Mead
Förlag: Penguin Books
Sidor: 348
Serie: Bloodlines #6
Språk: Engelska
Originaltitel: -

OBS! Kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:
Their forbidden romance exposed, alchemist Sydney and royal Moroi vampire Adrian find themselves facing the wrath of both of their kind.

When the life of someone they both love is put on the line, Sydney risks everything to hunt down a deadly former nemesis. Meanwhile, Adrian becomes enmeshed in a puzzle that could hold the key to a shocking secret about spirit magic, a secret that could shake the entire vampire world and alter his and Sydney's lives forever.

Omdöme:
Det är alltid sorgset att ta farväl av sina favoritkaraktärer när en serie är slut. Speciellt om det händer två gånger. När jag läste klart Vampire Academy-serien grät jag massor för att serien var slut. Trodde jag i alla fall, för det visade sig att det fanns en till serie, lite om en spin-off, med Sydney, Adrian, Eddie & Jill i rampljuset - och den serien var Bloodlines-serien. Som nu också är slut vilket bådade till floder av tårar.
Jag vill verkligen inte sluta läsa om Sydney & Adrian. De är liksom en utav mina favorit-OTP någonsin.

Jag tycker att både Adrian och Sydney har utvecklats så enormt mycket under den här serien. Sydney har blivit tuffare, självsäkrare och mer våghalsig. Adrian har blivit oerhört mycket starkare, vilket han bevisade i slutet av den här boken, och är & förbli en utav mina book-boyfriends. Han fångade mitt hjärta redan i VA-serien och har haft det sedan dess. Han är bara så himla gullig, snäll, charmig, sarkastisk (mindre i den här serien/bok faktiskt) och underbar.
Så dessa två fantastiska personer tillsammans är bara helt perfekt och jag har gråtit vid många fina stunder i deras relation under den här seriens gång.
Det är också jättekul att få återse Rose & det "gamla" gänget, älskar stunderna med nästan alla samlade.

Boken är spännande så jag läste ut den på bara några timmar och satt sedan undrade hur det kunde ha gått så fort. Jag ville ju bara läsa mer om karaktärerna som vi ursprungligen introducerades för i Vampire Academy och som vi sedan fått följa genom deras äventyr.
Även om den här boken kanske inte var den mest spännande, så hände det ändå saker hela tiden som gjort att man vände sida efter sida.

The Ruby Circle är ett fantastiskt slut på en fantastisk spinoff-serie på en fantastisk ursprungsserie. Komplicerat? Nä, inte alls.
Karaktärerna, speciellt Sydrian, har utvecklats så himla mycket under seriens gång och man har verkligen sett hur de blivit starkare - både i sig själva och som par.
Språket, tempot och världen är lika bra som vanligt i Meads böcker och jag har redan börjat kolla efter nya böcker av henne, speciellt för att se om det finns någon chans till ännu mer böcker om gänget i de här böckerna, känns ändå som att det finns några saker hon kan spinna vidare på och utveckla. (eller så är det mina förhoppningar som talar.) Jag tycker att slutet & epilogen i boken var riktigt fint och jag gillar hur allt har fortskridit. Ångrar inte en minut som jag lagt ned på att läsa de här böckerna - vilka jag definitivt kommer att läsa om i framtiden.

Ni som inte har läst något utav Richelle Mead förut, läs då Vampire Academy-serien och sedan den här för att få så bra upplevelse som möjligt av karaktärerna, världen och handlingen.
Rekommenderar annars den här serien till alla er som har läst VA & gillade den - då kommer ni säkert att gilla den här också.

Med den här recensionen som snart är slut, vill jag bara säga att Bloodlines-serien är en utav mina favoritserier & kommer alltid att vara det också. Så läs!!!

Citatet som jag alltid kommer att komma ihåg från den här serien:
"I told you before, we’re the center,” she said. “And the center will hold.”

Bästa karaktärer:
Sydrian!!

Andra delar i serien:
1. Bloodlines
2. The Golden Lily
3. The Indigo Spell
4. The Fiery Heart
5. Silver Shadows
6. The Ruby Circle

Mörkrets makt

Titel: Mörkrets makt
Författare: Yamilé Andreasson
Förlag: Löv & Craig Förlag (tack för boken!)
Sidor: 264
Serie: Skuggornas stad #1
Språk: Svenska
Originaltitel: -

Handling från förlaget:
Arianas värld vänds upp och ner när hon en dag upptäcker att hon inte är som alla andra. Att plötsligt få reda på att man inte är helt mänsklig och att en helt annan värld döljer sig mitt  framför ögonen på en är väl jobbigt nog, men att även jagas av blodtörstiga väsen blir nästan för mycket.

I en ny värld och med krafter hon inte visste existerade är det svårt att hantera känslorna, särskilt när man samtidigt är en ung kvinna på väg att växa upp men Ariana är en tuff tjej som tar till oväntade knep för att klara sig i sin nya tillvaro.

Arianas öde är förutbestämt och hon håller hela sin världs framtid i sina händer. Ett oväntat  möte med den mystiska vampyren Carmine leder henne mot en osäker framtid som kantas av mörka och farliga stigar...

Omdöme:
Jag har försökt att börja läsa den här boken ett långt tag nu, men har inte riktigt kommit till skott. Varför? Jo, en lässvacka. Igen. Men nu när boken - som var riktigt bra - är slut så vill jag bara läsa mer och vill gärna ha nästa del i Skuggornas stad nu.

Jag blev positivt överraskad redan i första kapitlet. Det är högt tempo hela tiden och det är rakt på sak mest hela tiden. Detta är ju både en fördel & nackdel, man slipper ju hålla igång tankarna allt för mycket (vilket man måste göra i andra fantasyböcker för att hålla koll på olika saker, personer, platser, etc.) men samtidigt så hinner man inte komma såhär riktigt nära karaktärerna eller storyn, utan i stället blir det lite mer som att handlingen snabbspolas förbi ögonen. Så som sagt, både en fördel och en nackdel.

Adriana är en stark, modig och självsäker karaktär som jag - för det mesta - gillade. Ibland gjorde hon vissa saker lite förhastat och då gällde det att hänga med i svängarna. Förresten, det gäller nog hela boken för om man satt i andra tankar under några kapitel så sitter man där som ett frågetecken, eftersom man missat flera viktigt händelser.
Min bild av Carmine från början (utifrån att ha läst handlingen) var att han var den "stygge, hårdhjärtade vampyrer" vilket inte visade sig stämma direkt. I stället upptäckte jag att han är godhjärtad och snäll (oftast i alla fall). Varje gång jag tänker på detta håller jag nästan på att skratta ut, för min före-bild av honom stämmer inte överens med den bild jag har av honom nu när boken är slut. Det är lite skrattretande kan man väl säga.

Jag blev väldigt positivt överraskad av Mörkrets makt redan från start med ett högt och fartfyllt tempo som gör att sidorna verkligen flyger förbi. Jag skojar seriöst inte, jag förstår inte hur det kan gå så fort att läsa ut en sån här bok.
Jag blev verkligen fast redan från början och tycker att boken var riktigt bra med en stark huvudkaraktär, högt tempo, mycket spänning (även en något oväntad vändning i slutet), inte så komplicerad ändå (jämfört med andra liknande böcker) och mycket kärlek.
Det är två negativa saker som jag tänkte väldigt mycket på under bokens gång och den ena är att det ibland kändes mer som att Carmine var den "riktiga" huvudkaraktären än Adriana, för det var en hel del - som t.ex. fakta om Adriana - som undanhölls för läsaren och att man i stället fick reda på det mycket senare i boken (oftast i samma veva som Carmine fick reda på det). Men jag vet inte om det kanske var meningen för att behålla mystiken eller något sånt. Den andra saken var styckeindelningen. Jag blev seriöst galen av att man bytte PoV mitt under samma stycke. Det var verkligen förvirrande att ena stunden följa Carmine och ett mellanslag efter den meningen följa Adriana, det var flera gånger jag fick gå tillbaka för att se vem det var jag följde för tillfället. Jag misstänker dock att det kan ha hänt något med styckeindelningen när man började trycka boken och att det då inte ändrades.

Men förutom det så tyckte jag att Mörkrets makt var väldigt bra och jag kunde verkligen inte slita mig från boken utan ville bara fortsätta läsa och ta reda på hur det går. Det finns absolut potential i den här boken till att utvecklas till det ännu bättre och jag ser verkligen framemot att se om det kommer att hända i nästa bok som jag absolut kommer att läsa.

(Stort tack till Löv & Craig Förlag för boken och till Yamilé för att du gav mig en härlig läsupplevelse!)

Bästa karaktär/er:
Adriana, Carmine.

Crown of Midnight

Titel: Crown of Midnight
Författare: Sarah J. Maas
Förlag: Bloomsbury
Sidor: 420
Serie: Throne of Glass #2
Språk: Svenska
Originaltitel: -

OBS! Kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling:
Assassin Celaena Sardothien won a brutal contest to become he King's Champion. But she is far from loyal to the crown. Though she hides her secret vigilantly, her deadly charade becomes difficult when she realizes she is not the only one seeking justice. No one is above questioning her allegiance - not the Crown Prince Dorian; not Chaol, The Captain of the Guard; not even her best friend, Nehemia, a foreign with a rebel heart.
Then one terrible night, the secrets they have all been keeping lead to an unspeakable tragedy. As Celaena's world shatters, she will be forced to decide once and for all where her true loyalties lie...and whom she is willing to fight for.

Omdöme:
Alltså, den här serien blir seriöst blir bara bättre och bättre. Visserligen finns det fortfarande saker som borde förbättras, men det är ju liksom väntat, eftersom det bara är Sarah J. Maas andra bok någonsin. Men trots det så kunde jag inte slita mig från den.

Jag tycker att karaktärerna har utvecklats en hel del. Jag älskar verkligen Celaena, hon är tuff, kick-ass men är samtidigt som vilken tjej som helst; hon bryr sig om hur hon ser ut och vad hon har på sig, etc. Fast det har inte varit lika uppenbart efter ½ boken och den där hemska händelsen (ni som har läst boken vet nog vad jag pratar om).
Dorian är underbart barnslig och jag gillar att han också börjar få en egen historia vid sidan av Celaenas, och att han även har fått ett litet PoV. Hoppas på mer från hans synvinkel i nästa bok!
Jag gillar också Chaol, men jag tycker att han typ känns mest som en...typisk kille. Jag vet att han inte är det, men han känns mer som den typiska killkaraktären än vad till exempel Dorian gör. Fast å andra sidan, det är nog Dorian också. Typ. A ja, jag gillar båda väldigt mycket även om jag gillar Dorian mer.

Slutet då alltså...det var faktiskt lite oväntat (även om jag hade mina föraningar) och satt typ bara och gapade när jag hade läst klart sista sidan. Jag kunde inte fatta att boken slutade på det viset.

Crown of Midnight är både bättre & sämre än första boken, Throne of Glass. I första boken var det mer intressant att läsa om tävlingen, medan nu i andra så är det mer...annat. Det är inte lika spännande, även om det kommer spänning i omgångar.
Men trots att det inte är spännande hela tiden, så kunde jag verkligen inte slita mig ifrån boken utan satt bara och läste & läste.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna, speciellt Celaena, och tycker att de har utvecklats sedan första boken.

Jag kommer verkligen att läsa nästa del, The Heir of Fire, som typ alla tycker är den bästa delen i serien. Jag hoppas att jag kommer att tycka så också. Ska försöka köpa hem nästa del innan vi åker till Grekland en vecka i början av sommarlovet.

Bästa karaktär/er:
Celaena!

Andra delar i serien:
1. Throne of Glass
2. Crown of Midnight
3. The Heir of Fire
4. Queen of Shadows

Clockwork Princess

Titel: Clockwork Princess
Författare: Cassandra Clare
Förlag: Walker Books
Sidor: 565
Serie: The Infernal Devices #3
Språk: Engelska
Originaltitel: -

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers för tidigare delar!

Handling:
As Tessa Gray prepares for her wedding, a net of shadows begins to tighten around the Shadowhunters of the London Institute. Mortmain needs one last item to complete his plan. He needs Tessa. Jem and Will, the boys who lay equal claim to Tessa's heart, will do anything to save her.

Omdöme:
Vi kan väl börja med att ta med det jag skrev, efter att jag läst klart boken, på Goodreads:

"Åh. Herre. Gud. Varför måste den här serien vara slut för?!? Den är ju en utav de bästa någonsin. Jag grät vet inte hur många gånger under bokens gång och när boken var slut så grät jag ännu mer. Men jag är ändå glad att det slutade som det gjorde, det blev ett någorlunda lyckligt slut i alla fall. Kommer nog alltid att vara mest Team Will, men Jem är inte långt efter. (Det borde seriöst vara förbjudet att ha två swooniga, underbara killar i samma serie.) 

Ni som inte läst den här serien: GÖR DET. Punkt."

Eh jo, det sammanfattar nog det hela: den här serien är fantastisk.

Språket är helt magiskt och hela världen likaså. Jag skulle seriöst göra allt för att få vara en Shadowhunter (*host host* i alla fall när Jem & Will är där)! Allting har byggts upp så otroligt bra och alla lösa trådar i de tidigare böckerna knöts äntligen ihop och i slutet så kände man typ att alla olösta frågor/gåtor hade löst sig.

Karaktärerna bara älskar jag. Jag tycker att Tessa har verkligen vuxit in i sin karaktär och hon har blivit mer kick-ass, även om jag ibland hade önskat att hon varit ännu mera tuff och kaxig. Jag gillar verkligen Charlotte, Henry, Sophie och har även kommit att gilla Lightwood-bröderna Gideon & Gabriel efter den här boken. De visade en annan sida än förut, i alla fall Gideon. Sedan älskade jag återbesöken med Magnus Bane, han måste vara en utav de bästa karaktärerna någonsing, I adore him. Och sen så var det ju dessa två manliga huvudkaraktärer som båda två har krossat mitt hjärta fullständigt: William Herondale & James Carstairs. Jag förstår inte varför man måste ha två swooinga killar i samma serie - det gör ju allting svårare att bestämma vems team jag är med i. Jag vill verkligen säga att jag är lika mycket Team Will som Team Jem, men tyvärr måste jag nog säga att jag har fallit mer för William - förmodligen därför att han är, som Bane hela tiden säger, "a brokenhearted dark boy". Will är mer bad boy medan Jem är fredsmäklaren, men jag älskar dem båda två. Gaah, varför måste det vara så svårt att välja egentligen?!? De är ju underbara båda två!!!
jag tror vi låter det stanna där

Clockwork Princess är ett underbart slut på en ännu underbarare serie som jag aldrig kommer att glömma utan förmodligen kommer läsa om ca 10 gånger per år. Språket och världen i boken är helt magiska och man - jag, då - vill verkligen vara en del utav Shadowhunters-gänget. Relationen mellan Tessa, Jem & Will är helt fantastisk och det är nog den enda kärlekstriangeln som jag någonsin kommer att älska. Det är så fint men samtidigt så sorgligt hur de försöker att göra varandra lyckliga genom att själva ta steget tillbaka för att ge de andra lyckan men gör istället så att en själv blir olycklig, allt är så himla ihoptrasslat men underbart vackert & sorgset. Medan vi ändå är inne på det - Will och Jem är två utav de swooingaste killkaraktärerna jag någonsin stött på i en bok och jag kan seriöst inte bestämma mig för vem utav dem jag gillar mest (i alla fall inte utan att mitt hjärta går sönder). Meeeeeeen....jag är nog mer Team Will ändå, för liksom kom igen, han är mörkhårig med blåa ögonen, "brokenhearted" och himmelskt underbart rolig (sarkastisk i de värsta situationerna också). Jem är mer den gulliga killen som mäklar fred mellan Will och alla som kommer i hans - kommentarers - väg. Men jag faller faktiskt mer för William Herondale.
I alla fall så tycker jag att de är imponerande hur alla tre (Jem, Will, Tessa)  fortfarande älskar varandra trots att dem vet vad de andra känner för varandra och vice versa. Väldigt komplicerat kan man väl säga.
Känslorna är alltid många när en riktigt bra serie tar slut och det var likadant den här gången. Jag grät vid ett flertal ställen (stor spoiler! - som vid Jems död (
) och speciellt i slutet av boken när man visste att nu var det slut på att få läsa om Jem, Will & Tessas äventyr tillsammans. Jag kunde inte sova på en lång stund för jag satt bara och grät, och så fort jag tänkte på dem igen så började jag gråta igen.
Jag rekommenderar den här serien till alla som vill ha en fängslande läsupplevelse med underbara karaktärer, ett magiskt språk, en magivärld och vänskap & kärlek i alla former. (OBS! Ni kommer förmodligen/antagligen/kanske få ert hjärta krossat.)

Ni som gillade The Mortal Instruments - läs den här serien.
Ni som inte gillade The Mortal Instruments - läs den här serien.
Ni som inte läst någondera - läs den här serien.

Punkt.

Citat:
“Life is a book and there are a thousand pages I have not yet read.”

“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.
“I’m Gabriel.”
Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.” (om du har läst TMI förstår ni nog denna, haha...)

"We are dust and shadows."

Bästa karaktär/er:
Will, Jem, Tessa - typ alla men mest de här tre.

Andra delar i serien: 
1. Clockwork Angel
2. Clockwork Prince
3. Clockwork Princess

Den röda pyramiden

Titel: Den röda pyramiden
Författare: Rick Riordan
Förlag: Modernista (Tack för boken!)
Sidor: 578

Serie: Kanekrönikan #1

Språk: Svenska
Originaltitel: The Red Pyramid

Handling från förlaget:

Carter och Sadie har ingenting gemensamt förutom att de är syskon. Deras pappa, doktor Julius Kane, är en framstående egyptolog, och deras mamma var en känd arkeolog som dog under mystiska omständigheter när de var små.
En kväll kallas de båda till British Museum av doktor Kane, som berättar om ett »forskningsexperiment« som ska ställa saker till rätta för deras familj. Men hans planer slår fruktansvärt fel. En explosion frigör en uråldrig ondska – den egyptiska guden Set – som förpassar doktor Kane till glömskan och tvingar syskonen att fly för sina liv.

Carter och Sadie måste nu ge sig ut på ett farligt uppdrag, från Kairo till Paris till sydvästra USA, för att rädda sin pappa och förhindra Set från att förstöra allt de håller kärt.

Omdöme:
Förmodligen så är den serien mer till för en yngre målgrupp, eftersom huvudkaraktärerna är i 12-14 års åldern - men det betyder ju inte att jag inte heller kan gilla den, eller hur?

Från första till sista sidan är det tempofyllt, spännande och humoristiskt. Man vet aldrig vad det är som kommer att hända härnäst eller vem det går att lita på. Det är trots allt en bok på nästan 600 sidor men sidorna bara flyger förbi med en berättelse som berättas av Carter & Sadie via inspelningar.

En sak som Riordans böcker är att de är väldigt lärorika. I Percy Jackson-serien lär man sig om den grekiska mytologin och nu i Kanekrönkikan-serien får man lära sig om den egyptiska mytologin. Jag måste säga att man blir nyfiken på de olika mytologierna efter att ha läst om några - visserligen bara typ två, men ändå - som är väldigt intressanta.

Det som drar ner på betyget är allting känns väldigt likt Percy Jackson-serien. Jag vet, jag har bara läst de två första delarna hittills men jag har hittat ett flertal liknelser. Det känns nästan som en upprepning bara med olika karaktärer, olika gudar, olika monster och en annan mytologi. Humorn och spänningen är på topp som vanligt och det är inget fel med det, men det känns...monotont.

Men trots det, så kommer jag att plocka upp nästa del ändå. Den röda pyramiden är ändå spännande, lättläst och har ett högt tempo - plus att den slutar inte så lite spännande. Så ja, när andra delen kommer ut på svenska kommer jag att läsa den.

Rekommenderas till er som vill ha mer bra böcker av Riordan - men kom ihåg att det är väldigt mycket som upprepas från Percy Jackson och vice versa.

Bästa karaktär/er:
Carter

Minirecensioner: 2x Percy Jackson

Titlar: Född till hjälte & Monsterhavet
Författare: Rick Riordan
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidor: 441 & 319
Serie: Percy Jackson #1-2
Språk: Svenska
Originaltitlar: The Lightning Thief & The Sea of Monsters

Handling-ar:

Om du känner igen dig själv i den här berättelsen så sluta genast läsa. Du kan vara en av oss. Och när väl vet om det, så är det bara en tidsfråga innan de också upptäcker dig och börjar jaga dig. Kom inte och säg att jag inte varnade dig. - Percy Jackson

Född till hjälte-handlingen från baksidan:
Percy Jackson har ADHD och dyslexi, och han vet att hans verklighetsuppfattning inte är som alla andras. Men det som händer när han är på studiebesök i New York är bara för mycket! Plötsligt förvandlas hans elaka mattelärare till ett monster, ett riktigt monster som inte vill annat än att ta livet av honom. Bokstavligen.
Snart börjar andra oförklarliga saker hända Percy, och sanningen om hans far kryper fram - Percy är född till hjälte!

Monsterhavet-handlingen från baksidan:
Percys bäste vän i skolan, Tyson, visar sig vara cyklop. Tillsammans med Annabeth får Percy och Tyson i uppdrag att hitta det gyllene skinnet, det enda som kan rädda Thalias träd, som skyddar halvblodslägret med sina magiska krafter från en invasion.
De hamnar på monsterhavet, ett synnerligen märkligt ställe som vanliga människor kallar Bermudatriangeln!

Omdöme:
Jag har hört mycket gott om Rick Riordan som författare och att hans serier är sååå bra och att jag bara måste läsa dem, osv. Och nu har jag äntligen börjat läsa Percy Jackson-serien som hittills har visat sig vara riktigt bra.

Trots att böckerna ändå var 300-400 sidor långa, så tog det bara 2 dagar att läsa ut dem. Man kan minst sagt säga att de var lättlästa! Spänningen är påtaglig och man kan verkligen inte släppa ifrån sig böckerna.

Jag älskar grekisk mytologi och det är en utav anledningarna till att jag plockade upp den här serien. Visserligen är det lite förvirrande med alla gudars relationer hit & dit, vilka som är deras fiender och vilka som är deras bundsförvanter, men det är otroligt intressant att läsa om.
Att boken dessutom innehar fantasy är bara ett plus, och fantasyväsen som cykloper, satyrer, skogsnymfer, m.m. passar så bra in i den här bokvärlden. Det känns verkligen som att böckerna är anpassade till vår värld och att de lever parallellt med vår värld. Som att Monsterhavet är Bermudatriangeln, på så vis känns allt mycket mer trovärdigt trots att det är en fantasybok.

Percys humor och berättarröst gör allt så mycket bättre. Jag fastnade inte så värst mycket för de andra karaktärerna - än - men tycker att Annabeth är helt okej. Men det kan nog bero på att Percy är tolv år och vissa saker är lite för barnsliga enligt mitt tyckte. Jag hoppas att alla karaktärerna växer in i sina roller mer och att det blir mer action och spänning.

Vad jag sett hittills av Percy Jackson-serien är att den bra och spännande, men att vissa saker och personer känns alldeles för barnsliga för att jag ska tycka att det inte är pinsamt att läsa boken. Men, jag tror att serien kommer att växa och även karaktärerna, så jag tänker fortsätta läsa nästa del i serien så fort som möjligt och hoppas på att det blir ännu bättre. Och ännu mera om det grekiska gudarna!

Bästa karaktär/er: 
Percy får det väl bli i så fall.

The Bane Chronicles

Titel: The Bane Chronicles
Författare: Cassandra Clare (& Sarah Rees Brennan & Maureen Johnson)
Förlag: Walker Books
Sidor: 503
Serie: ?
Språk: Engelska
Originaltitel: -

Handling från baksidan:

It is not easy being Magnus Bane, As a warlock, he's often called upon to fix the problems of others. His life has been long, and his loves have been many. And Magnus has a way of making sure he's in the right place at the right - or perhaps wrong - time. The French Revolution, Prohibition, the first great battle between Valentine and the New York Institute...

Magnus was there, and usually in the middle of it. Magnus will never be able to tell all of his tales. No one would believe him. But these eleven stories shed a little light on his often inscrutable character. They are stories he probably wishes had never got out.

Omdöme:
Magnus Bane måste vara en utav mina favoritkaraktär all-time. Han är (hysteriskt) rolig, snäll, charmig, omtänksam, och galen.

I julklapp fick jag The Bane Chronicles som innehåller alla elva noveller som släppts om just Magnus Bane & hans äventyr. Jag tycker att det var jätteintressant att läsa om han & hans "kompisars" - Ragnor & Catarina - upptåg i Peru. Hahah, Ragnor och Magnus tillsammans är helt oslagbara, den ena är seriös hela tiden medan den andra inte kan ta något på allvar. Ni kan nog gissa vem som är vem...

Jag älskar Clares (och Rees Brennans & Johnsons) språk & värld. Varenda gång jag stänger igen boken vill jag bara tillbaka till Shadowhunter-världen och veta mer, mer & mer.

Magnus berättarröst är stört härlig och ibland hysteriskt rolig. Haha, med Magnus PoV blir en bok aldrig tråkig.. Humorn är något jag verkligen älskar i Clares böcker, den finns alltid där och gör det mörkare stunderna ljusare och roligare. Och med Magnus Bane som huvudkaraktär kan det ju inte bli annat än bra.

Det är ju elva olika noveller om Magnus i olika tidsåldrar och olika platser, och ibland kunde jag tycka att det blev väldigt rörigt med vilken ordning alla händelser kom i. Annars tyckte jag att boken rakt igenom var bra. I The Runaway Queen fick vi träffa på en svensk, Axel von Fersen, under Franska revolutionen vilket är lite ironiskt med tanke på att jag inte för så länge sedan läst om det i skolen. I Vampires, Scones, and Edmund Herondale fick vi träffa på Wills (från The Infernal Devices, prologserien till The Mortal Instruments) pappa.

Mina favoriter i boken var nog Saving Raphael Santiago då vi fick se en helt annan sida av honom än i TMI och jag började faktiskt gilla honom, trots att han kan vara väldigt irriterande och elak, The Midnight Heir - vilken innehöll en stor spoiler för dem som inte läst klart TID - alltså jag. Fast jag hade ju redan mina misstankar om vad som skulle hända, men det är ju aldrig kul att bli spoilad :(. Iallafall, jag tyckte att den var en utav de bästa och jag är jättesugen på att läsa sista delen Clockwork Princess så fort som möjligt för att få återse Will, Jem & Tessa. Tyckte bara att den slutade lite abrupt, jag ville ju veta vad som skulle hända sen?! Men de två bästa var dem där Alec var med i - The Course of True Love (and First Dates) och What to Buy the Shadowhunter Who Has Everything. Magnus & Alec relation är bara så himla gullig & bedårande. Hejar verkligen på dem som ship i TMI nu < 3

The Bane Chronicles rekommenderar jag till alla som er vill läsa mer om Magnus Bane och återigen stiga in i Clares Shadowhunter-world. Men läs inte The Midnight Heir om ni inte läst klart The Infernal Devices - stor spoilervarning på den. Noveller är korta, lättsamma och roliga + att vi får läsa mer om Magnus Bane. Bättre kan det ju inte bli?

Bästa karaktär/er:
Magnus såklart!

Alla novellerna i boken:
1. What Really Happened in Peru
2. The Runaway Queen
3. Vampires, Scones, and Edmund Herondale
4. The Midnight Heir
5. The Rise of the Hotel Durmort
6. Saving Raphael Santiago
7. The Fall of the Hotel Durmort
8. What to Buy the Shadowhunter Who Has Everything
9. The Last Stand of the New York Institute
10. The Course of True Love (and First Dates)
11. The Voicemail of Magnus Bane

Minirecension: Den sista prövningen

Titel: Den sista prövningen
Författare: Kami Garcia & Margaret Stohl
Förlag: Semic (Tack för boken!)
Sidor: 395
Serie: Beautiful Creatures #4
Språk: Svenska
Originaltitel: Beautiful Redemption

Handling från förlaget:

Ethan har levt hela sitt liv i den sömniga småstaden Gatlin. Men hans stora kärlek Lena har förändrat livet där för alltid. Hon har öppnat en värld av magi och mystik för Ethan, en värld av besvärjare och ofattbara krafter. Livet blir aldrig mer detsamma.

Ethan och Lena har gått igenom enorma svårigheter och deras kärlek har överlevt. Men är den stark nog att överbrygga avståndet mellan två världar?

Ethan har offrat allt. Han har lämnat sitt vanliga liv bakom sig. Och han har bara en sak i huvudet: att ta sig tillbaka till Lena. Trots hinder som verkar omöjliga kämpar Ethan för att kunna återvända hem mot alla odds. Framtiden ser mörk ut, men Lena ger inte heller upp - hon gör allt för att återfå Ethan.

Deras öde avgörs här och nu.

Omdöme:
Det är väldigt skönt att den här serien äntligen är slut. Den har verkligen varit som en bergochdalbana. Jag vet inte riktigt vad jag slutligen tycker om den som helhet, men jag kan ju säga att vissa delar har varit suveräna medans andra delar har varit rent ut sagt kassa.
Den sista prövningen är ett bra slut på en helt okej serie som hade mer att ge än vad läsaren fick.

Den sista prövningen är förvånansvärt snabbläst och det tog bara en dag innan jag hade läst sista sidan. Jag upptäckte faktiskt att jag blev fast ganska så snabbt när jag väl kom in i boken och magivärlden igen. Visserligen hade jag velat ha med lite mer förklaringar, för ibland satt jag där som ett frågetecken och undrade vad - eller vem - de i hela friden pratade om. Språket är lättläst och jag gillar att de tagit med lite latin här och där, jag satt som är lite språkbesatt vill nån dag läsa latin så jag ser det lite som övning... ;)

Karaktärerna är helt okej men det känns lite patetiskt med Ethan och Lenas kärlek nu efter 4 böcker där i princip allting hamnat emellan dem, varför kan författarna inte bara nöja sig med 1-2 hinder och sen kan de få varandra och leva lyckliga i alla sina dar? Nej, i stället måste de - bokstavligen - övervinna hela universum och lite där till. Det blir långtråkigt i längden och det är en anledning till att det tog så lång tid att få läst den här boken.

Jag är glad att serien nu är över och jag tror att antingen den här eller första boken var den bästa. Slutet kom lite för fort och jag hängde inte riktigt med i vissa svängar men annars tycker jag att Den sista prövningen är ett bra avslut på en bra-okej serie.

Bästa karaktär/er:
Systrarna!

Andra delar i serien: 
1. Mörka drömmar, livsfarlig kärlek
2. Svåra val, magiska hemligheter
3. Det högsta priset, det största offret
4. Den sista prövningen

Eragon

Uppdaterad recension

Titel: Eragon
Författare: Christopher Paolini
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidor: 526
Serie: Arvtagaren #1
Språk: Svenska
Originaltitel: Eragon

Handling från baksidan:

En dag hittar den fattige bondpojken Eragon en vacker blå sten i skogen. Om han säljer den kanske hans familj slipper svälta under vintern. Men det blir inte som han hoppats - stenen kläcks och en drake föds.
Eragon håller draken hemlig och ger henne namnet Saphira. De talar med varandra genom tanken och blir bästa vänner. Och legenden om drakar och drakryttare blir levande igen.
Över en natt förändras sedan hela Eragons liv. Han kastas in i en värld full av faror, magi och maktkamper. Med bara ett gammalt svärd som hjälp och en sagoberättare som vägledare måste Eragon och Saphira färdas genom platser där mörka krafter härskar, i ett Imperium som styrs av en kung vars ondska inte har några gränser...

Omdöme:
Jag har hittills inte hunnit läsa så många böcker om just drakar, bara ett fåtal som Seraphina, Temeraire och sen lite i Game of Thrones - och så finns det Eragon-böckerna. Den är helt klart min favorit när det gäller allt kring drakar och drakryttare och jag hoppas av hela mitt hjärta att fler författare ska snappa upp det här med drakar så att det kan bli mer "modernt". 

Från första sidan är jag fast i en fantastiskt bra skriven värld - som författaren Christopher Paolini skrev när han bara var 17 (!!!) år - som man slukas upp av så fort man öppnar boken. Även när jag hade läst den en gång tidigare så var jag verkligen som fastklistrad vid boken och ville bara ha-veta-läsa mer, mer och mer. Jag kunde inte få nog och ville att boken aldrig skulle ta slut. Det är tur att det finns 3 delar till i serien.

Jag tycker att världen är helt otrolig och väldigt bra uppbyggd - jag har aldrig fattat hur en enda person kan komma på så mycket och sen lyckas knyta samman allt så att det verkligen blir som en helt ny värld. Det är imponerande, och vad som är ännu mer imponerande är att han - som jag nämnde förut - bara var 17 år när han skrev Eragon.

Drakar är mitt favoritväsen all-time och jag älskar hela deras magiska väsen. Alltså, jag skulle kunna läsa en bok om drakar på 1000 sidor och ändå inte få nog. Någon frivillig författare som kan tänka sig att skriva om drakar? Typ Naomi Novik eller Christopher Paolini skulle passa bra.

Eragon är en karaktär som man som läsare vet kommer att utvecklas till att bli en ännu "större" person och jag är säker på att han kommer uppfylla det senare i serien. För just nu så märks det av att han är mer som ett barn än som en man, men jag tror att han kommer ändras ganska så mycket och ganska så snart när det händer så mycket kring honom. Krig, känslor, fantasiväsen, svek, död - allt kommer att tvinga honom till att växa upp fortare och vi får väl se om det är en bra eller dålig sak...

Eragon är en helt fantastisk bok om drakar som verkligen visar varför jag älskar drakar så himla mycket. Saphira är en drake som jag själv skulle vilja vara bunden till och hennes humor när hon pratar med Eragon är så charmig på något sätt och jag tror att hon skulle få mig att skratta väldigt ofta ifall det var ur hennes PoV vi skulle få läsa böckerna. En annan person/väsen är varkatten Solembum som är som Grimlakin i The Iron Fey - ärligt talat, jag tror att det faktiskt är exakt samma katt. För de båda har ju sagt att de kallas olika av olika personer...
Eragon är en härlig karaktär att följa och jag har stora förhoppningar på honom. Det är mycket spänning trots att jag har läst den här boken förut, men det är mer som att man fokuserar på detaljerna i stället för det huvudsakliga som man brukar göra första gången man läser en ny bok. Nu är det mer som att återse en gammal vän.

Jag hoppas att jag kan läsa nästa del - Den äldste - snart och att den är lika bra som den här.

Detta är en bok som jag rekommenderar till alla er som gillar att läsa fantasyböcker och speciellt till er som älskar fantasyböcker med drakar. För i så fall tycker jag att ni ska få tag på den här boken så fort som möjligt och bara sitta och njuta av den sen.

Bästa karaktär/er:
Solembum och Saphira.

Andra delar i serien:
1. Eragon
2. Den äldste
3. Brisingr
4. Arvtagaren

Fateful

hahah, kolla månen! Den är framför havet,
vilken miss... xD

Titel: Fateful
Författare: Claudia Gray
Förlag: Harper Collins
Sidor: 328
Serie: -
Språk: Engelska
Originaltitel: -

Handling från baksidan:
"You'll be drad before you go ten steps without me."

His hand is warm as it clasps my arm - more than warm, hot.  As if he burned with fever. I can hear our pursuers coming closer. "Stay by my side and walk faster. And for the love of God, don't look back." The steps behind us change. No longer do they sound like footsteps. Instead they're softer - they click upon the cobblestones. As I'm unable to wrest myself free from my captor, I defy him by looking back. And there I see the wolf.

Omdöme:
Förlåt om handlingen är lite vilseledande. Även om texten står på baksidan och finns i boken får man inte så mycket av hur själva boken faktiskt är. Om jag skulle förklara kort och enkelt vad den här handlar om så skulle det se ut så här: Varulvar + Titanic + lite instalove = Fateful.

Jag älskade Titanic-filmen och tycker att en sådan händelse borde det väl finnas mer böcker med? Jag menar, jag tycker att det är en fruktansvärd händelse - något utav det värsta är att det inte fanns tillräckligt med livbåtar till alla, så att de rika & snobbiga fick gå först, bara för att man ville ha mer promenaddäck. Hm, jo visst den där promenaden slutade på havets botten...
Så när jag läste om den här boken, på Boktyckes blogg, så blev jag överlycklig av att ha funnit en bok som både handlade om Titanic och om varulvar - som är ett utav de bästa fantasiväsen som finns. Så jag köpte hem boken några veckor senare, och det var nog förra året, kanske? Sedan har boken bara stått i bokhyllan som en hyllvärmare och jag har aldrig riktigt haft ork att ta tag i den. Men nu i veckan har jag äntligen fått läst den, och dessutom klarat av 3 på 3 utmaningen och en till författare på Boktolvan 2014. Stolt? Ja.

Jag trodde verkligen att den här boken skulle slå allt, men tyvärr så blir det så som det brukar bli med för höga förväntningar: besvikelse. Den var spännande i omgångar och jag läste ganska mycket i den när jag väl fick tid, men det var ingen bok som jag längtade efter att få läsa hela tiden. Utan det var mer som ett tidsfördriv och "intresse-upphöjare" för Titanic-händelsen.

Tessa är en modig och målmedveten karaktär som jag gillade att följa. Delvis för att hon var djärv nog att stå upp mot de högre samhällsklasserna. Alec var inget vidare, jag tyckte inte att han stod ut så mycket men någon som däremot stod ut var hans pappa. Jag tycker att Alecs pappa borde vara en slags förebild åt alla andra böckers pappor med barn som är annorlunda. För här så ställer Alecs pappa upp för Alec på alla sätt och vis, han dömer inte och han är precis som vilken pappa som helst. Så en applåd för honom.

Fateful var en helt okej bok med varulvar och bäst av allt - Titanic. Slutet var det bästa med hela boken, och jag grät en skvätt. Vem skulle inte göra det? Jag är glad att jag har fått läst boken, men jag känner att om jag skriver något mer om omdömet så skulle det bara bli mer negativt, så jag slutar här.

Ni som inte har emot lite instalove och gillar varulvar & Titanic så passar den här boken perfekt för er. Men ha inte för höga förväntningar!

Bästa karaktär/er:
Alecs pappa!

Seraphina

Titel: Seraphina
Författare: Rachel Hartman
Förlag: Corgi / Totally random books
Sidor: 359
Serie: Seraphina #2
Språk: Engelska
Originaltitel: -

Handling från baksidan:

Dark betrayal and a sinister plot: a kingdom at war.

The brutal murder of the prince of Goredd has shattered the fragile peace between humans and dragons.

Seraphina, a talented musician, is drawn into the murder investigation - and soon her own life is in terrible danger as she fights to hide the secret behind her amazing gift.¨

Can one girl unite two warring worlds?

Omdöme:
Jag har hållit på i flera månader att läsa ut den här boken, jag läste bara ungefär 2 kapitel för flera månader sedan och sen bara låtit den ligga i bokhyllan utan att läsa något mer. Men nu i veckan bestämde jag mig för att ta tag i det, kanske inte vid den bästa tidpunkten då jag inte har haft någon läslust alls. Men, så fort jag hade kommit in en bit i boken upptäckte jag att jag var fast.

I början så tyckte jag att språket var lite för gammaldags och komplicerat för min smak, men allt eftersom allt blev bättre så upptäckte jag allt positiva kring Rachel Hartmans språk. Jag skulle vilja säga att jag är en van läsare, så när jag väl läst en bit så upptäckte jag att Hartman är en mästare på att berätta saker mellan raderna. Om man läser en mening och verkligen förstår innebörden av den, så kan man upptäcka att man helt plötsligt får veta ännu mer än om man skulle ha skumläst meningen och inte brytt sig så mycket om den. Men när man väl visste vad man skulle kolla efter blev det enkelt att uppfatta andra detaljer och snart hade man fått en bild framför sig av saker som författaren förmedlade mellan raderna = väldigt imponerande.

Som sagt, boken blev bättre allteftersom och jag tyckte att världen med drakar och människor som försöker lever i fred är en fascinerande del av fantasy-genren som andra författare har varit inne och nosat på, men inte riktigt vågat ta steget som Hartman gjort. Samhällssystemet är helt annorlunda och man ser på drakarna med både hat och fruktan som i de flesta böcker, men så finns de också de som gömmer sin egen identitet och därmed utgör en liten minoritet från alla andra. Jag tänker inte säga vad det är, det får bli en överraskning för er som tänker läsa boken.

Seraphina är en väldigt intressant karaktär och en passande karaktär att följa i den här serien, jag tycker att hon är riktigt häftig och modig - även om hon själv inte tycker det. Lucian Kiggs tycker jag också mycket om, hans passion för riket och människorna som han håller koll på gör honom genuint gullig. Glisselda är en annan karaktär som jag inte trodde att jag skulle gilla först, eftersom hon verkade vara den typiska gnälliga tonåriga tjej (host) men desto mer jag fick läsa om henne så tyckte jag om att hon kom in i olika scener och gjorde glädjen i rummet ljusare.

Och slutligen till det absolut bästa med hela boken:
Drakarna. Mitt favorit fantasy-väsen all-time kommer för alltid & alltid vara drakar. Jag skulle aldrig få nog av att läsa om dem, och upptäcka andra delar av drakarnas art som olika författare skapar och låtar oss läsare ta del av är det bästa med nya fantasy-böcker. Drakarna i Seraphina är oerhört intressanta och kan nog leta sig in på topp 5 intressantaste av alla drakar jag läst om, för de känns så annorlunda mot alla andra drakar och jag tycker att det bara är en fördel för boken.

Seraphina är en bok som jag borde ha läst för länge sedan, den är förvånansvärt bra och skickligt gjord med drakar (!) som gör allt så mycket bättre. Det tog visserligen ett tag för mig att fatta att vissa människor var drakar i människoform, men annars så är språket en helt annan dimension av att skickligt skriva med detaljer undangömda mellan raderna. Seraphina är en intressant karaktär som man gärna vill läsa om och få veta vad hon egentligen är och vad hon kan göra. Även andra karaktärer - och varelser - är minnesvärda.
Boken har alla delarna som behövs för att vara en riktigt bra bok, men det känns som att de är inte ihopsatta till en helhet utan är var för sig själv, vilket leder till att boken inte får fullpott.

Jag kommer att läsa nästa del någon gång, men kanske inte inom den närmaste framtiden då det tog en evighet för mig att till slut läsa klart den här boken.

Citat:
"We were all monsters and bastards, and we were all beautiful."

Bästa karaktär/er:
Seraphina.

Andra delar i serien:
1. Seraphina
2. Shadow scales
3. ??

De odödligas hunger

Titel: De odödligas hunger
Författare: Julie Kagawa
Förlag: Harlequin (Tack för boken!)
Sidor: 426
Serie: Edens blod #2
Språk: Svenska
Originaltitel: The Eternity Cure

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers!
Handling från baksidan:

Allie trodde att odödligheten skulle vara för alltid. Men nu när allt har vänts uppochner kommer gränsen mellan människa och monster fortsätta suddas ut, och hon ställs inför ett val - ett val som ingen borde göra.

Hon har gjort det otänkbara: dött för att överleva. Utkastad från Eden och skild från det enda hon någonsin älskat, ska Allie följa blodets kall för att rädda sin skapare Kanin från Sarren. Men när spåren leder tillbaka till hennes hemstad New Covington finner Allie något som kommer att förändra världen för all framtid - och som eventuellt innebär slutet för både människor och vampyrer.

En ny pest härjar - röda lung-viruset - som är dödlig för både människor och vampyrer. Deras enda hopp är hemligheten som Kanin bär på, men ska Allie hinna fram till honom i tid?

Omdöme:
Som ni vet så visste jag inte riktigt var jag stod i frågan om mitt omdöme om första boken De odödligas regler. Jag tyckte att den var både bra och lite dålig, så förhoppningarna på den här boken var inte jättehöga utan lagom för en bok som visade sig vara så mycket bättre än jag först trodde att den skulle vara.

Allie är verkligen en kick ass-karaktär och jag älskar verkligen att läsa om karaktärer som kan ta hand om sig själv och är tuffa, kaxiga.
Zeke är också en karaktär som jag gillar, men han har förändrats otroligt mycket från första boken. Han är inte lika naiv och blyg längre, utan tuff och farlig.
Jag tycker faktiskt att Schakalen är en häftig och intressant karaktär. Han & Allie beter sig verkligen som syskon och det är så himla kul att läsa dispyterna mellan dem!
Jag skulle också vilja veta mer om Kanin (vilket namn asså) och hur han var innan allt.

Slutet alltså. Varför måste Kagawa avsluta med en cliffhanger??? Jag hoppas hoppas hoppas att han ska komma tillbaka. Men börjar undra ifall han kommer vara en odödlig eller en dödlig när han väl kommer tillbaka...

Jag tycker att Julie Kagawa är en författare som hon vet hur hon ska skapa en story som fångar läsarna och karaktärer som får en att fortsätta läsa. Spänningen håller verkligen fast i en: Kommer Allie hinna fram i tid till Kanin? Vad vill Sarren egentligen? Och vad vill Allie?
Vissa delar var lite väl förutsägbara som man bara kan sucka åt och sedan fortsätta läsa.
Det är mer kärlek och relationsdrama i den här boken och jag tycker inte att den gör den sämre utan den höjer den faktiskt lite.

Kagawa är en favorit hos mig och jag tycker att det är väldigt imponerande att hon har lyckats skapa en vampyrserie som inte bara försvinner i mängden, utan att den dyker in och ut i mängden. Den är lik andra men ändå så olik - vilket gör den så bra. De odödligas hunger är mycket bättre än första boken, enligt mig, och nu efter att boken stigit så mycket i mina ögon så kommer förväntningarna att vara högre. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att tredje delen är ännu bättre!
Fast The Iron Fey-serien är fortfarande det bästa Kagawa skrivit! ;3

"Han var verkligen den mest högljudda, dödligt sårade vampyren jag någonsin hört. Om han kunde låta så här mycket, var det nog ingen fara med honom." - Allie om Schakalen.

Bästa karaktär/er:
Allie, Schakalen & Zeke.

Andra delar i serien:
1. De odödligas regler
2. De odödligas hunger
3. ??

Leva Älska Brinna Dö

Titel: Leva Älska Brinna Dö
Författare: Sofie Trinh Johansson
Förlag: Mörkersdottir förlag
Sidor: 515
Serie: Halvblod #3
Språk: Svenska
Originaltitel: -

OBS! Kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från förlaget:
1837 lämnar William Dahl Sverige för ett liv på andra sidan jorden. Han ger upp sin själ i utbyte mot rikedom, makt och evigt liv. Han får mer än han bad om. Över hundra år senare hittar han det som gör livet värt att leva.

Blodet från en av De Få är allt Aveline behöver för att förlänga sitt liv. Men något har tagit över hennes kropp och tiden håller på att rinna ut. Hon är inte stark nog att genomgå en förvandling, och hon vet inte heller om hon är beredd att lämna det mänskliga livet bakom sig. Samtidigt blir Hero svagare och Aveline fruktar att demonerna har tagit över henne.

Rådet är samlat. Livet finns inom räckhåll. Vem kommer att benådas och vem måste dö?

När döden har väntat för länge
Kommer allting till ett slut

Leva älska brinna dö

Omdöme:
Jag måste bara först och främst nämna att titeln är oerhört mäktig och jag älskar verkligen den. Skulle kanske kunna tatuera in den, fast det kommer aldrig att komma på fråga men ändå..

Leva Älska Brinna Dö är den slutgiltiga delen i Halvblods-triologin och det märks tydligt. Alla lösa trådar fläts samman och man får verkligen se och uppleva hur mycket alla karaktär har utvecklats & förändrats från den stunden de kom in i serien fram tills nu. Jag tycker att Porla och Alexander är två karaktär som förändrat sig väldigt mycket. Alexander har "släppt" taget om sitt gamla jag och det var riktigt kul att se hur Porla har blivit "godare" och snällare. Alla kan förändras! Aveline har också förändrats väldigt mycket. Hon är inte längre den skygga och blyga flickan, utan starkare och tuffare även om det inte märktes av i början av boken... Då kändes det som att hon föll tillbaka i gamla spår och behövde räddas av andra hela tiden - och det gillade jag inte. Jag tycker om Billy och Alexander, även om jag nog tycker mest om Alexander. Det var riktigt kul att få läsa flera kapitel om bara honom och uppleva honom närmare. Det var andra PoV som Dominos, V/Remys, Billy & Alexander typ 150-200 år tidigare.

Jag var mycket mer förväntansfull inför boken än jag trodde att jag skulle vara, så tack vare det så flög faktiskt sidorna fram mycket fortare och jag läste snabbt ut boken. Nu i efterhand tycker jag att triologi överlag är bra, även om den har många dalar och toppar och en väldigt långdragen handling som aldrig verkar ta slut.

Slutet var otroligt bra. Det är då man verkligen märker hur fantastiskt Sofie Trinh Johansson skriver och ger sina ord liv. Det var oerhört spännande ända fram till sista sidan och jag ville inte att serien skulle ta slut. För slutet var den bästa delen i hela serien och då var det verkligen suveränt & spännande - precis som förstklassig (svensk) fantasy ska vara. Och på grund av det kommer jag att vänta med spänning på att Sofie kommer släppa fler fantasy-böcker med paranormal romance inslag. "Hans" död i slutet gjorde så att jag nästan grät ögonen ur mig. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle beröras så mycket av han *poff* bara var borta men det gjorde jag. Men jag vet faktiskt inte om jag skulle önska att han uppstod, för hur skulle slutet isåfall bli? Jag tyckte att slutet var bra men lite förvirrande, men det var ändå bra och jag tyckte det passade bra för den här serien på nåt sätt.

Boken var riktigt spännande i slutet, men har sina sega delar och då måste man kämpa för varje läst sida. Det är mer våld, blod och död och ännu mer känslor. Tredje och sista delen rekommenderas till alla som jag gillade de 2 tidigare delarna och vill - precis som jag - ha ett slut på triologin. Och slutet var helt otroligt bra och spännande.

Bästa karaktär/er:
Alexander & Shira. (Även halvbloden)

Andra delar i serien:
1. Halvblod
2. Vingar av glas
3. Leva Älska Brinna Dö