Änglafall

Titel: Änglafall
Författare: Susan Ee
Förlag: Modernista (Tack för boken!)
Sidor: 264
Serie: Penryn och tidernas slut #1
Språk: Svenska
Originaltitel: Angelfall

Handling från baksidan:
Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den.
Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglarna för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå ihop sig med Raffe, en skadad fiendeängel.

Penryn och Raffe reser genom ett mörk och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Fransisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster - och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

Omdöme:
Jag har hört mycket positivt om den här dystopin, så jag tänkte "varför inte?". För en gångs skull hade jag inte så - värst - höga förhoppningar utan de var mer...lagom.

Susan Ee målar upp en hemsk och mörk värld, och hon känner uppenbarligen inga gränser för att beskriva det hemska. Herregud, jag vet inte hur många gånger jag kände rysningar utmed kroppen och fick för mig att det lurade bortom mörkret. Väntande. Men ta inte det som något negativt - för det är det inte! Jag blir bara imponerad över de författare/författarinnor som har talangen att skriva så himla målande att boken kommer till liv framför läsarens ögon.

Penryn var en härlig tjej att följa i huvudrollen och jag gillar det faktum att hon framstår som så mänsklig som hon var. Hon har sina tvivel men gör det hon måste för att rädda sin familj - och för att överleva själv. Hon är modig och påhittig - värdefulla egenskaper. Jag gillar också att huvudrollen - för en gångs skull - har en galen familj. För annars så brukar det ju oftast vara en "normal" familj och en mer annorlunda huvudkaraktär. Det ger det hela lite andra dimensioner och kan lägga grund för oväntade saker.
Jag känner inget speciellt för Raffe. Han står inte ut på något sätt - än. Många har skrivit att han växer till & blir bättre, så det är väl något att se framemot!

Jag fullkomligt älskade att läsa om hur änglarna lever och hur deras samhälle ser ut, hoppas verkligen på att det kommer mer sånt framöver!

Änglafall är kanske inte den bästa boken jag läst, men den är definitivt en spännande och underhållande dystopi.
Jag har faktiskt inte läst så många böcker om änglar förut, så det är roligt med lite omväxling och utav de jag fått läsa hittills så tror jag att det här kan komma att bli riktigt bra. Ängelsamhället verkar vara väldigt intressant och jag har inget emot att få läsa mer om det i de kommande böckerna. För o ja, jag kommer nog att följa den här serien ända tills sista boken.

Bästa karaktär/er:
Det får nog bli Penryn.

Andra delar i serien:
1. Änglafall
2. ???
3. ???

(vet inte hur många delar det blir)

The Death Cure

Titel: The Death Cure
Författare: James Dashner
Förlag: Delacorte Press
Sidor: 325
Serie: The Maze Runner #3
Språk: Engelska
Originaltitel: -


OBS! Innehåller spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:
It's the end of the line.

WICKED has taken everything from Thomas: his life, his memories, and now his only friends - the Gladers. But it's finally over. The trials are complete, after one final test.

Will anyone survive?

What WICKED doesn't know is that Thomas remembers far more than they think. And it's enough to prove that he can't believe a word of what they say.

The truth will be terrifying.

Thomas beat the Maze. He survived the Scorch. He'll risk anything to save his friends. But the truth might be what ends it all.

The time for lies is over. 

Omdöme:
Efter att ha tyckt att andra boken var riktigt bra och att andra filmen var en riktig besvikelse, så var det med blandade känslor jag öppnade The Death Cure. Jag ville ju verkligen ha ett bra ett slut på den här trilogin som har varit så otroligt bra. Och vet ni vad? Boken uppfyllde typ den önskan.

Det kändes lite som att det lugnat ner sig med alla vändningar (även om det fortfarande hände twistar lite här & var), men det kan ju såklart bero på att karaktärerna kändes helt annorlunda mot tidigare.

Jag blev helt förstörd av att se hur Newt hade blivit (jag grät x antal gånger, speciellt vid det tillfället, ni som har läst boken vet nog vad jag pratar om), eftersom han var min absoluta favoritkaraktär. Jag saknade den eftertänksamma och snälla Newt och ville bara att han skulle bli som vanligt igen...
Den givna stjärntrion (Thomas, Newt & Minho) var heller inte lika lysande som i tidigare böcker, de gjorde vissa val som jag verkligen inte hängde med på. Men förutom det så älskar jag fortfarande trion och det har oftast varit dem som gjort att man skrattat eller bara lett.

Boken är spännande (trots lite mindre vändningar) och jag kunde inte lägga ifrån mig den (fast jag tvingades göra det ändå för att sova...). Handlingen var lite hackig då & då, men annars så var det relativt högt tempo och man ville bara läsa kapitel efter kapitel. Man vet - som vanligt - aldrig vad WICKED ska hitta på härnäst och man höll för det mesta tummarna för att det man tänkte på inte ska hända. Men såklart hände det ändå. För kom igen, det är ju liksom WICKED!?!

The Death Cure gav mig kanske inte det mest tillfredsställande slutet, utan snarare kändes det lite...påtvingat. Som att det var ett måste att det skulle sluta som det gjorde.
Men jag tycker ändå att The Maze Runner har varit en riktigt bra serie som jag absolut kommer att läsa om i framtiden. I alla fall för att återse Newt, Minho och Thomas. (kärlek åt den här trion) Det här är heller inte den sista boken jag kommer att läsa av James Dashner - jag funderar på att köpa hem hans andra serie.. Någon som läst den?

I alla fall: om du har gillat de tidigare delarna så tycker jag att du verkligen ska läsa den här boken. Om du har bara har läst första boken & sett andra filmen - läs andra boken först. Annars så är det complicated deluxe.

Bästa karaktär/er:
Stjärntrion Newt, Thomas & Minho såklart!

Andra delar i serien:
1. I dödens labyrint
2. The Scorch Trials
3. The Death Cure

den får fullpott för att den här serien ändå har varit awesome

The Scorch Trials

Titel: The Scorch Trials
Författare: James Dashner
Förlag: Chicken House
Sidor: 359
Serie: The Maze Runner #2
Språk: Engelska
Originaltitel: -

OBS! Handlingen innehåller spoilers från tidigare delar i serien!

Handling från baksidan:
Solving the Maze was supposed to be the end. No more puzzles. And no more running. Thomas was sure that escaping meant he would get his life back. But no one knew what sort of life they were going back to...

Burned and baked, the earth is a wasteland, its people driven mad by an infection known as the Flare.

Instead of freedom, Thomas faces another trial. He must cross the Scorch to once again save himself and his friends.

Omdöme:
I min recension av första boken - som jag läste på svenska, I dödens labyrint - så hyllade jag boken väldigt mycket. Men när jag nu gick & väntade på andra boken så började fundera på om den verkligen var så bra eller om jag hade överdrivit på grund av att boken var så bra precis när jag läste ut den att den fick en hyllande recension som skrevs kort därefter. För ni vet, även om en bok känns helt fantastisk under och precis efter läsningen, så kanske den inte känns lika bra efter ett tag. Vissa böcker sätter spår - andra inte. Men som tur var, så jag tycker jag att The Scorch Trials är en riktigt bra bok och jag förstår nu hur jag kunde gilla första boken så mycket.

Thomas är en smart, modig och trovärdig karaktär. Han är inte helt perfekt, men han höjdes en hel del i mina ögon när han gjorde vissa val som han gjorde (även om han också gjorde vissa val som jag tyckte mindre om). Teresa har jag helt tappat intresset för och jag känner inget angående henne längre. Hon är med andra ord en helt okej karaktär.
Däremot så älskar jag verkligen Newt och Minho. De två tillsammans med Thomas är den självklara favorittrion i den här serien. Jag älskar hur de gnabbas och hur alla tre uppfyller olika roller - alla tre har så olika personligheter men klaffar ändå så himla bra!

Om det är något som inte saknas i den här serien så är det spänning - och massvis med frågor. Man vet aldrig vad som kommer hända, det händer oväntade och oförklarliga saker som gör att man blir ännu mer förvirrad över vad WICKED egentligen håller på med. Det är så att när man precis har fått veta något nytt, någon ledtråd så vänder allt helt plötsligt och så står man där och förstår ännu mindre än innan. Jag satt verkligen som på nålar genom hela boken.

The Scorch Trials bevisade att den här serien är återigen någonting extra.
Spänningen finns med konstant och man får aldrig en lugn stund, eftersom WICKED ändrar spelreglerna hela tiden och därav vet man aldrig vad som kommer att hända härnäst. Jag har flera karaktärer som jag verkligen gillar & hejar på, medan andra är...tja, helt okej. Jag är väldigt lockad av att köpa hem hela den här serien på engelska bara för att kunna läsa om alla (och för att den är snyggare än på svenska) och sedan gå på sista delen - och för att jag är oerhört nyfiken på hur det kommer att sluta och om man kommer få svar på sina frågor till dlut.

Förhoppningsvis så ska jag & en kompis gå och se filmatiseringen av boken på bio snart - väldigt snart hoppas jag, för nu är jag ännu mera taggad på att se den - och jag hoppas verkligen att de har fått med de delarna som behövs för att göra boken/serien rättvisa.

Bästa karaktär/er: 
Newt & Minho!

Andra delar i serien:
1. I dödens labyrint / The Maze Runner
2. I vansinnets öken / The Scorch Trials 
3. I dödens stad / The Death Cure

Röd drottning

Titel: Röd drottning
Författare: Victoria Aveyard
Förlag: Modernista (Tack för boken!)
Sidor: 379
Serie: Röd drottning #1
Språk: Svenska
Originaltitel: Red Queen

Handling från förlaget: 

I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön, utan efter blod. De silverblodiga – de silvriga – är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, som regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.

Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.

Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån – och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll…

Omdöme:
Ända sedan jag läste handlingen så har jag velat läsa den här boken. Trots att jag tyckte att den lät väldigt lik Pierce Browns Rött uppror/Red Rising (och t.o.m. trodde att den här boken tillhörde den serien), så tyckte jag ändå att den verkade bra. Så var den så bra som jag trodde?

Nja, jag måste säga både ja och nej på den frågan. Jag tyckte att boken var underhållande och spännande men likheterna med andra böcker störde mig liiite för mycket för att jag till fullo skulle kunna uppleva den fascinerande värld som Victoria Aveyard byggt upp.
Men missförstå mig inte nu - jag tyckte om den. Mycket. Men den är inte originell (fast vilken bok är helt & hållet det egentligen?) och man kunde klura ut en hel del saker på förhand bara för att man har läst det förut i andra böcker.

Fast å andra sidan så var jag verkligen inte beredd på twisten i slutet av boken. Jag såg verkligen inte det komma och jag blev helt paff. 
Alltså, jag kan väl ta det lite från början varför jag blev så väldans överraskad; i början så tyckte jag att Maven var urgullig (älskade alla scenerna med honom!!!!) medan Cal var typ en... blandning av mörker & ljus kan man väl säga (i alla fall det intrycket får man genom Mare, men genom mina ögon var han för perfekt). Men sen. I slutet. Wow. Jag var verkligen inte beredd på den vändningen och jag vet inte riktigt vad jag tycker om Maven efter det. Jag är väldigt kluven angående det och återkommer till det i nästa boks recension då jag kanske fått lite mer klarhet.
Till huvudkaraktären Mare då: jag tycker att hon är en stark karaktär som är lite för stor i munnen (=otrevlig oftast) och vågar käfta emot, dock så kändes hon lite tjatig efter ett tag.
Men jag tycker ändå att hon är en stark karaktär som verkligen kan utvecklas till en karaktär som kommer vara lika kick-ass som någon annan. Det hoppas jag i alla fall, för efter slutet... Wow, säger jag bara. Hennes kraft är pretty cool.

Röd drottning hade jag höga förväntningar på men tyvärr så föll boken liiite på sina - lika - likheter med andra böcker som tar bort en del av spänningen. Jag tycker fortfarande att boken var väldigt underhållande och bra, med en vändning som verkligen tog andan ur mig och karaktärär som jag tror att jag kommer att gilla mer & mer för varje bok. Detta är en bok med potential till en riktigt bra serie i alla fall.

Om du gillade Rött uppror av Pierce Brown kommer du nog att gilla denna (om du kan bortse från likheterna) eller om du bara vill ha en bok som låter dig fly undan verkligheten ett tag (eller rättare sagt: ett väldigt långt tag eftersom man inte vill lägga ifrån sig boken).

Bästa karaktär/er:
Maven.

Andra delar i serien:
1. Röd drottning
2. ?? (eng: Glass Sword)
3. ???

Gyllene sonen

Titel: Gyllene sonen
Författare: Pierce Brown
Förlag: Norstedts (Tack så jättemycket för boken!)
Sidor: 462
Serie: Red rising/Rött uppror #2
Språk: Svenska
Originaltitel: Golden Son

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:
Som en av de Röda växte Darrow upp under jorden, i gruvorna på Mars, i tron att ingen kan leva på Mars yta. När han upptäcker att människorna ovan jord lever i lyx - en samhällsordning orkestrerad av den styrande klassen de Gyllene - ansluter han sig till rebellgruppen Ares söner. De har en dröm om en ny värld, där alla människor är jämlika. Han föds på nytt som den Gyllene Darrow au Andromedus och lyckas beblanda sig med de allra främsta familjerna på Mars.

Rebellerna plan är att förstöra systemet inifrån, och Darrow är den ende som kan förverkliga den planen. Men för att lyckas måste han skaffa sig Gyllene vänner - vänner som kan offra allt för honom, och hjälpa honom på vägen mot toppen. Och sedan måste han svika dem...

Omdöme:
Ni vet kanske att jag verkligen älskade & hyllade första boken, Rött uppror, i den här trilogin? Jo, så visst var förväntningarna höga på den här boken när jag fick den i brevlådan för några veckor sedan. Och man kan absolut säga att Gyllene sonen nådde upp till dem, rev dem och höjde ribban ännu högre för tredje & sista delen, (som på eng. heter) Morning Star.

Jag tycker att den här trilogin är helt briljant. Den är riktigt bra skriven (både författaren & översättaren ska ha ett stort tack), den är otroligt spännande och får en att sitta på som nålar, för vändningar & plot twistarna som finns i boken kan dyka upp varsomhelst, närsomhelst. Man vet verkligen inte vem som är fiende eller vän, vem som är lojal eller inte. Så ja, nervkittlande och fängslande är det minsta man kan säga om boken/serien.

Jag tycker att i princip alla karaktär är oerhört intressanta, speciellt Darrow - huvudrollen - är fascinerande och intressant. Hans utveckling från första sidan i första boken till sista sidan nu i andra är så stor att den inte ens kan gå att beskriva. Jag hejar ju på Darrow, men allt eftersom som man får lära sig mer om de Gyllene så förstår man ju dem mer också och tycker nästan lite synd om dem. Men sen å andra sidan tänker man till exempel på de Röda och *poff* så är medlidandet & sympatin borta.
Förutom Darrow så gillar jag Sevro, Mustang, Ylarna och många andra också väldigt mycket. För hela boken är full av intressanta, flerdimensionella och häftiga karaktärer att älska eller att hata.

Gyllene sonen är en bok som visar vad som behövs för att en bok ska bli riktigt, riktigt bra. Den är välskriven, spännande, fängslande och så underhållande att man bara kan luta sig tillbaka och njuta av en oerhört bra dystopi. Karaktärerna är många och intressanta, speciellt Darrow, Sevro och Mustang, men även många andra. Världen är uppbyggd på ett sånt sätt att det känns...rätt. Inte rätt som i att allt är bra, jämställt o så, utan att den känns...riktig. Ibland när man läser en bok med en fantasivärld så känns den som en fantasivärld, men ibland - som med den här serien - så känns världen levande och på riktigt. Det är imponerande att skapa.
Det finns många vändningar i boken och det var flera gånger jag bara satt & gapade och fick läsa om just den sidan flera gånger om för att fatta vad det var som verkligen hände. Som slutet till exempel, jag fick seriöst andnöd. Och tack vare det slutet vill jag ha sista delen nu, ännu mer än vad jag redan ville ha den innan det som hände hände.
Serien liknar kanske många andra serier - som Hungerspelen, Game of Thrones, Ender's game, osv - men Pierce Brown har med den här serien ändå skapat något som inte liknar något annat.

Jag vet inte mer jag ska skriva, för jag vill inte spoila något för er, men i alla fall: läs den här serien. För den är så satans jävla bra (ni som har läst böckerna vet) och jag vet inte hur jag ska stå ut till tredje delen kommer ut. Jag får väl läsa om Rött uppror & Gyllene sonen och få ännu mer begär efter att få reda på hur allt kommer att lösa sig. (För nu efter andra bokens slut så känns det som att allt är ganska så hopplöst.)

Pierce Brown må kanske vara en debutförfattare, men den här serien - Red Rising Trilogy - är en och förblir en utav mina absoluta favoritserier - för den är en riktig guldgruva. Nej, förresten, en oslipad diamantgruva - för det är vad den är, en oslipad diamant. så läs, fängslas & njut!

Bästa karaktär/er:
Darrow, Sevro & Mustang!

Andra delar i serien:
1. Rött uppror
2. Gyllene sonen
3. Eng. Morning Star

The Elite

Titel: The Elite
Författare: Kiera Cass
Förlag: Harper Teen
Sidor: 323
Serie: The Selection
Språk: Engelska
Originaltitel: -

OBS! Kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:
The Selection began with thirty-five girls.
Now with the group narrowed down to the six Elite, the competition to win Prince Maxon's heart is fiercer than ever - and America is still struggling to decide where her heart truly lies. Is it with Maxon, who would make her life a fairy tale? Or with her first love, Aspen?
America is desperate for more time. But the rest of the Elite know exactly what they want - and America's chance to choose is about to slip away.

Omdöme:
Yas, äntligen har jag fått läsa fortsättningen på The Selection (när den här recensionen kommit upp, så har jag även läst den tredje & sista delen)!!

America är väldigt cool och unik, hon vågar stå upp för sig själv men sätter sig själv i klistret lite för ofta. Den andra grejen som gör att hon faller lite i mina ögon är att hon velar så himla mycket, liksom bestäm dig bara till fullo och stå fast vid det beslutet! Hon är ju så bestämd angående allt annat...
Maxon är så himla "god" (för sitt lands skull alltså), gullig, snäll, underbar och swoonig att mitt hjärta bara smälter för honom. Däremot så gillar jag inte Aspen, nej, ingen favorit direkt.

The Elite är den efterlängtade fortsättningen till The Selection som jag verkligen gillade och jag tycker även att den här boken var väldigt bra. Serien är riktigt underhållande, kanske inte så trovärdigt med rebellerna och sakerna kring dem, men det är ändå drama och spänning (främst mellan de kvarvarande tjejerna alltså). Språket är också fantastiskt och man suktar efter varenda sida.
Jag gillar huvudkaraktärerna America & Maxon väldigt mycket, men jag är inte ett så stort fan utav kärlekstriangeln och hade tyckt det varit bättre utan allt kärleksvelande.

Det blir en kort recension för jag vill inte spoila något och jag tänker försöka få ner lite mer tankar kring sista boken, The One. Men jag rekommenderar verkligen den här serien!

Bästa karaktär/er:
Maxon.

Andra delar i serien:
1. The Selection
2. The Elite
3. The One

Enklav

Titel: Enklav
Författare: Ann Aguirre
Förlag: Modernista (Tack för boken!!)
Sidor: 256
Serie: Razorland-trilogin #1
Språk: Svenska
Originaltitel: Enclave

Handling från förlaget:
New York ligger i ruiner. Större delen av invånarna utplånades för länge sedan av pesten. En del av de överlevande sökte sig ner under jord och här lever de kvar i olika enklaver. Men i tunnlarna utanför deras befästningar lurar fasansfulla varelser i mörkret – missfoster som livnär sig på ­människokött. Sällan får någon i enklaven uppleva sin tjugoårsdag.
När Spadertvå fyller femton genomgår hon blodsriten som förvandlar henne till jägarinna. Hon paras ihop med Tålig, en ­jägare i hennes egen ålder som bodde ovan jord när han var liten. Snart upptäcker de att den närmaste enklaven helt har utplånats av missfostren, men de äldste vägrar att tro på dem. I stället förvisas Spadertvå och Tålig från enklaven för all framtid och tvingas söka sig ovan jord.

Nu måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset – vägledd av Tåligs vaga minnen av en stad som nu endast befolkas av några få farliga gäng. Deras enda chans att överleva är att söka sig norrut, till en trakt Tåligs far en gång brukade berätta om, en paradisisk plats där människor kunde leva i fred. Existerar den verk­ligen? Och kommer i så fall deras mod och jägarskicklighet räcka till för att besegra alla faror på vägen?

Omdöme: 
Jag kan ju börja med att jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken (för det är så himla många som älskat den) och att det då bäddade för besvikelse.
Alltså jag blev besviken, i alla fall lite. Jag ville ju så gärna gilla den här boken, vilket istället blev ett bakslag. (Faaaaast, boken är kanske bättre på engelska än på svenska? Någon som vet?) Och jag kan verkligen inte säga vad det är som jag blev besviken på eller inte gillade.

Jag tycker att karaktärerna namn är väldigt udda, t.ex. Spadertvå, Tålig, Sten, Fingerborg, m.m. Men samtidigt får man ju en förklaring till hur de har fått sina namn och då känns det inte lika konstigt. Men då undrar jag hur huvudrollernas namn i den engelska versionen (Spadertvå-Deuce & Tålig-Fade) kom till, eller har det fortfarande samma ursprung?

Spadertvå är verkligen tuff och drar sig inte för något, att döda zombies är uppenbarligen som vardagsmat för henne.
Tålig då, alltså nja, jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom, förutom att han är helt okej men att jag inte direkt föll för honom (inte än i alla fall). Jag hoppas på att han kommer utvecklas senare i serien!
Jag kan ju tillägga att jag trodde att Spadertvå skulle bli jätte svartsjuk & typ hata Tegan då hon började vara så mycket med Tålig (detta grundat på att det nästan alltid händer i sådana här böcker), så jag blev faktiskt förvånad ändå. Och jag både hoppas & hoppas inte på en kärlekstriangel - som jag inte vet om den kommer att infalla eller inte, så snälla spoila inte - med Spadertvå, Tålig & Stalker. (Men helst ingen mellan Spadertvå, Tegan & Tålig, hejar ju på Spadertvå!)

Enklav är en bok som jag inte direkt älskade (som så många andra verkar göra) men jag gillade den fortfarande en hel del och tycker att den har stor potential till att utvecklas till något så himla mycket större & bättre.
Men nu till det positiva: zombies. Jag har faktiskt läst så många zombie-böcker så jag har inte så mycket jämföra med, men då tycker jag att Enklav passar absolut i toppen av de bästa zombie-böckerna. Det blir ju bara bättre utav att ha en kvinnlig huvudkaraktär - Spadertvå - som dödar zombies som om hon har gjort det hela sitt liv. Jag tycker att språket, världen och speciellt takten är oerhört bra. Boken är lättläst, otroligt tunn faktiskt för att vara en sådan här bok, och tempot, takten är fort, fort, fort. Det var verkligen inget slöseri med sidor här inte!

Även om jag kanske inte älskade den här boken så kommer jag absolut att läsa nästa del i serien, Utpost och hoppas på att de saker som jag inte gillade (kan fortfarande inte sätta fingret på vilka det dock handlar om) har blivit bättre och utvecklats.

Bästa karaktär/er:
Spadertvå.

Andra delar i serien:
1. Enklav
2. Utpost
3. ???

Den unga eliten

Titel: Den unga eliten
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (Tack för boken!!)
Sidor: 475
Serie: The Young Elites #1
Språk: Svenska
Originaltitel: The Young Elites

Handling från förlaget:

Adelina Amouteru överlevde blodfebern. För ett årtionde sedan svepte denna dödliga sjukdom över hennes land. De flesta som smittades dog, medan de barn som överlevde blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt och började kallas malfetto.
Adelinas svarta hår blev silverfärgat, hennes ögonbryn blonda, och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt. Hennes pappa ser henne som ett olycksbarn som förstör familjens goda namn och står i vägen för deras framgång.

Men några av de som överlevt febern sägs ha mystiska och kraftfulla förmågor, och även om deras identiteter förblir hemliga har de kommit att kallas Den unga eliten.
Teren Santoro är ledare för en organisation vars uppgift det är att leta upp dessa personer och förgöra dem innan de kan förgöra nationen. Enzo Valenziano är medlem i Dolksällskapet, en hemlig sammanslutning som letar upp andra inom Den unga eliten innan Santoro hittar dem. Men när dessa två konfronteras med Adelina möter de krafter som de aldrig tidigare skådat…

Adelina har egenskaper som inte är av denna värld. Hon har också ett hämndlystet mörker i sitt hjärta. Och ett begär att krossa alla som vågar trotsa henne.

Omdöme:
Jag älskade verkligen Marie Lu's serie Legend och jag känner på mig att även den här trilogin kommer att bli en ny favorit, i alla fall utav det jag läst hittills. Jag tycker på sätt och vis att Den unga eliten är bättre än Legend, men ändå inte och därför säger jag helt enkelt att båda serierna är lika bra (detta riktat till de som har frågat vilken serie är bäst).

Så fort man öppnar en utav Lus böcker så försvinner man in i en värld som man inte sett maken till förut. Visst, konceptet i boken känns lite taget från typ alla andra YA-böcker därute men Marie Lu har liksom gjort nåt nytt och unikt av det. Själva idén med Den unga eliten känns väldigt "vanlig" men det är ändå så himla spännande att läsa om dem. Ingen av huvudkaraktärerna är inte direkt genom god eller ond, utan alla karaktärerna har sin beskärda del av ljuset resp. mörket - vissa fler än andra. Idén med att vissa får magiska förmågor och bildar en rebellrörelse lockar alltid mig och jag kan inte säga att jag blev besviken direkt. Jag väntar spänt på nästa del!

Jag gillar en hel del utav karaktärerna i boken: Adelina, Violetta, Enzo, Raffaele... Speciellt de två sista, Enzo känns mer som den mystiska och Raffaele...han är typ underbar. (Det står att filmrättigheterna har sålts, hoppas verkligen på att de kommer bli rätt personer för rollerna. I alla fall med Enzo, Raffaele & Teren.)

Den unga eliten hade jag skyhöga förväntningar på efter att jag gillat Legend-trilogin så mycket, men boken levde upp till de förväntningar med råge och utlovar en riktigt bra trilogi. Världen och språket drar in en i boken och man kan inte låta bli att fortsätta läsa, jag läste ut boken på bara några timmar och ville bara ha ännu mer efter att sista sidan var läst. Konceptet är kanske gammalt men känns som pånyttfödd och unikt med det intressanta elitärerna - Den unga eliten. Det är verkligen tempofyllt och spännande hela tiden och man bara slukar allt man får. Det finns en hel del intressanta - och awesome - karaktärer i boken och det ger hopp för eventuell filmatisering. ^^

Ifall du är sugen på att läsa en bok med oväntade twistar (speciellt nära slutet, det tog seriöst kål på mig :( ), spänning och magi så tycker jag att du ska läsa den här boken. För detta är början på en ny favoritserie.

Bästa karaktär/er:
Enzo & Raffaele

Uppstigandet

Titel: Uppstigandet
Författare: Karen Bao
Förlag: Modernista (Tack för boken!)
Sidor: 304
Serie: The Dove Chronicles #1
Språk: Svenska
Originaltitel: Dove Arising

Handling från baksidan:
Femtonåriga Phaet Theta har levt hela sitt liv i en koloni på månen. Hon har knappt sagt ett ord sedan hennes pappa dog i en olycka för nio år sedan. Hon tar hand om plantorna i Växthus 22, låter sin bästa vän föra hennes talan, och håller sig borta från regeringens radar.

Så arresteras en dag hennes mamma.

Enda sättet för Phaet att rädda sina yngre syskon från det förnedrande Härbärget är att ta värvning i milisen, den ansiktslösa armén som övervakar månbaserna och skyddar dem mot attacker från desperata jordbor. Utbildningen är brutal, men det är också här Phaet ingår i en komplicerad men meningsfull allians med den övernaturligt begåvade Wes, en outsider liksom hon själv.
Uppnå hög rang, rädda sina syskon, befria sin mamma: det är så planen ser ut. Tills Phaets logiskt ordnade värld börjar spricka i fogarna...

Omdöme:
Det händer ofta att det dyker upp överraskning-böcker, som denna, i min brevlåda från Modernista. Det är alltid kul när det händer, men oftast hamnar dessa böcker längre ner på prioriteringslistan och blir inte lästa på ett tag.

Fast den här gången så kände jag för att läsa och samtidigt inte, så jag började lite smått på den här boken utan att veta så mycket om vad den handlade om.

Det går fort att komma in i boken och allt flyter på. Man sitter som klistrad och väntar bara på att få veta vad som kommer hända, hoppas på vissa saker och hoppas att vissa saker inte kommer att hända.

Jag tycker inte att Phaet är en höjdare till karaktär direkt, hon är lite för tyst för min smak. Jag hoppas att hon lever mer som en rebell i nästa bok och säger vad hon tycker och inte bara står där tyst och passivt. Jag har mina förhoppningar på att det  kommer hända i nästkommande del. Wes däremot är intressant och man förstår ju att det finns något bakom hans fasad.

Uppstigandet är ingen bok som står ut mot de andra böckerna, utan den smälter in bland alla senaste böcker som utspelar sig i rymden och man märker att boken liknar andra böcker såsom Rött uppror, Enders spel, Divergent,etc. Men trots detta så är boken förvånansvärt bra och väldigt lättläst. Passar perfekt ifall man bara vill läsa en lite kortare bok som håller intresset uppe. Den är spännande lite här & där och det finns en potential som kan göra att resten av serien kommer bli ännu bättre.

Jag kan absolut tänka mig att läsa andra delen när den kommer ut på svenska, det finns något som lockar mig till att läsa fortsättningen och jag hoppas att den känslan håller i sig.

Bästa karaktär:
Wes.

Velade mellan 3 o 4, blev till slut en 3:a så att man inte får för höga förväntningar. 

Rött uppror

Titel: Rött uppror
Författare: Pierce Brown
Förlag: Norstedts (Tack så jättemycket för boken!)
Sidor: 386
Serie: Rött uppror #1
Språk: Svenska
Originaltitel: Red Rising

Handling från baksidan:
Darrow är Röd, en ung gruvarbetare i en underjordisk koloni på Mars. Hans uppgift är att borra efter helium-3 som är avgörande för att göra planetens yta beboelig för människor. Darrow och de Röda vet att de är mänsklighetens sista hopp. Tills han upptäcker att de lever i en lögn.

Mars yta är både beboelig och bebodd. Där lever människorna i en strikt hierarki, de Gyllene styr och frodas i lyx och överflöd. När Darrow förstår att de Röda är förslavade startas ett Rött uppror. Tillsammans med en grupp rebeller lyckas Darrow både byta identitet och utseende och bli en Gyllene - med målet att infiltrera Akademin där de kommande ledarna utbildas, för att försöka förstöra systemet inifrån...

Omdöme: 
Jag kan väl börja med att säga: Rött uppror har ännu inte kommit ut på svenska utan gör det i februari 2015 - jag har alltså läst ett korrigerat/förhands exemplar! Tack så jättemycket till Norstedts för boken! Jag blev intresserad av boken när jag läste att den skulle handla om rebeller och att den skulle vara en slags blandning av "Ender's game" och "Hunger Games".

Darrow är en intressant och annorlunda karaktär som verkligen lever upp till inside-rebellrollen. Han göra vissa dåliga beslut, men jag tycker att det bara är förväntat för en sådan karaktär som har en sån stor press på en för att hjälpa de Röda. Det finns även många andra bikaraktärer som också är väldigt komplexa och speciella som fångar ens intresse, som Mustang och Servo.

Det är ett otroligt häftigt koncept - allt ifrån olika färger som kastsystem, en tävling där de smartaste Gyllene tävlar med varandra om framtida jobb/utbildning till att boken utspelas på Mars. Det är spänning på var och varannan sida och man kan verkligen inte slita sig ifrån boken. Den har hållit uppe mig länge om nätterna, för det finns inget kapitel som slutar "lugnt" utan det händer alltid något nytt och man vill hela tiden bara läsa mer & mer.

Rött uppror kommer att bli den nya succéboken med kännetecknen som att det finns med Enders spel och Hungerspelen-inslag - ni kommer aldrig ha läst något liknande tidigare.
Pierce Brown är kanske en debutförfattare just nu, men från och med den här boken så kommer det vara ett namn att hålla reda på.
Boken är intressant, spännande & underhållande. Det är ett nytt koncept med en värld på Mars där man klassas med hjälp av olika färger och där de Gyllene är i topp och bättre än alla andra. Sidorna bara flyger förbi när man läser om det stundande upproret mot de Gyllene och deras samhällssystem, man vet aldrig vad som kommer att hända och man sitter & läser med andan i halsen. Det är politik inblandat med mycket maktspel som gör att alla spelare kan lura varandra - både fiender och bundsförvanter.

Rött uppror är en bok som letar sig in på favoritlistan och stannar där. Det här är en bok att älska och som verkligen visar hur en bra bok ska vara. Den är briljant, fantasifull och nervkittlande.

Från min recension på Goodreads:
"Ni. Måste. Läsa. Den. Här. Boken.

Allting med boken är så briljant, spännande, intressant och annorlunda att man aldrig kan få nog. Detta är en bok som håller uppe läsaren långt in på natten, får en att hoppa över måltider bara för att kunna få läsa vad som kommer att hända härnäst. 

När "Rött uppror" kommer ut på svenska i februari - LÄS DEN!"

Bästa karaktär/er:
Darrow, Servo, Mustang.

Four - en novellsamling

Titel: Four - en novellsamling
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista (tack för boken!)
Sidor: 206
Serie: Divergent #0.1-0.4
Språk: Svenska
Originaltitel: Four

Handling från baksidan:
"Boken innehåller fyra noveller samt flera tidigare opublicerade scener ur Divergent-triologin världen!"
Novellerna heter Falangbytaren, Novisen, Sonen och Förrädaren och är alla ur Fours perspektiv.

Omdöme: 
Min åsikt är att man borde läsa den här novellsamlingen innan man läser Allegiant, för det känns inte som något nytt med Fours perspektiv när vi redan fått läsa från det i sista boken.

Närv förlaget frågade om jag ville läsa den här boken, så tackade jag i tron att jag skulle läsa den innan jag läste sista & tredje delen Allegiant, men i stället så kom den boken först hem till mig och jag började ju läsa direkt i den. Vem ville inte få veta slutet på den här spännande, underbara triologi som Roth skrivit? Så när Four slutligen hamnade i brevlådan var jag inte så sugen längre på att läsa från hans PoV. Jag ville inte läsa om honom, Tris, Uriah, Zeke, Marlene, Lynn, Christina, när jag visste hur allt skulle sluta. För nej, jag har fortfarande inte kommit över det hemskt sorgliga slutet och börjar nästan gråta så fort jag bara tänker på det.

Om vi bortser från det här ovan, så var det ändå kul att ännu en gång dyka in i Roths välskrivna verk och att få återse karaktärer som man annars aldrig kommer att återse igen. Jag tyckte kanske inte att Four levde upp till bilden av det han var i första boken, utan nu var det mycket mer osäkerhet och andra känslor som jag inte trodde att man skulle få se hos honom. Men det blir ju oftast så när man läser om en tuff, hänsynslös karaktär och att man sedan får läsa med samma karaktär men med andra egenskaper.

I slutet av boken fanns det ju "opublicerade" scener ur Fours PoV, vilket jag tyckte kanske inte var alldeles nödvändigt, men det jag hakade upp mig på var namnen eller vad man nu ska kalla det. "Första hopparen - Tris", "Passa dig, Tris." och "Du ser bra ut, Tris.". Ärligt talat, var det bara jag som skrattade åt de namnen? Det känns som att någon hakat upp sig på Tris. Testa och läs upp namnen, hahah... Okej, förlåt vi glömmer det.

Jag tyckte att Falangbytaren och Novisen var de som gjorde att man fick mest "nytt" från Divergent-världen. Man fick se och lära känna Four på ett djupare plan, bland annat så gillade jag hans vänskap med Zeke och Shauna - som Tris vänskap med Uriah typ!

Jag rekommenderar att jag ni ska ha läst Divergent åtminstone innan du läser den här novellsamlingen och helst innan Allegiant - då kanske ni får en starkare upplevelse av att läsa ur Fours PoV för första gången och så. Annars så är den här ett tips till er som gillade Divergent-serien och gärna vill hoppa in i världen med karaktärerna igen.

Bästa karaktär/er:
Zeke.

Andra delar i serien:
1. Divergent
2. Insurgent
3. Allegiant

Denna bok var #0.1-0.4.

Det oändliga havet

Titel: Det oändliga havet
Författare: Rick Yancey
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för boken!)
Sidor: 329
Serie: Den femte vågen #2
Språk: Svenska
Originaltitel: The Infinite Sea

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!

Handling från baksidan:

Hur förgör man hela jordens befolkning? Man berövar människorna deras mänsklighet. Man gör de allra minsta barnen till massförstörelsevapen av kött och blod. Efter den femte vågen kvarstår regeln: Lita in på någon. Minst av allt på din instinkt.

Den utomjordiska attacken fortsätter. Cassie har återfunnit sin lillebror, men har samtidigt förlorat sin stora kärlek Evan. Och striden mot De andra är långt ifrån över. Cassie och hennes vänner måste fortsätta kämpa mot en osynlig fiende. Men en sak är säker: De andra kommer inte ge upp förrän hela mänskligheten är utrotad.

Omdöme: 
Den här recensionen kommer nog att likna min recension på första delen, Den femte vågen, men jag kommer nog inte vara riktigt lika positiv.

Boken är olidligt spännande och vid vissa tillfällen så sitter man verkligen som på nålar och väntar på vad som kommer att hända härnäst. Från den stund man öppnar boken så tar spänningen över och den försvinner inte förrän man stänger igen boken igen. Rick Yancey kan verkligen det där med att beskriva så att läsaren verkligen upplever och känner spänningen, ovissheten, nyfikenheten, hatet, hoppet - allt.

Vi kan ta det negativa först: Det var väldigt förvirrande i början med alla namn/smeknamn och allt sånt, för man fick ingen vidare förklaring på det man händelsevis kunde ha glömt från första delen utan istället fick man ibland gissa sig till med hjälp av det som stod mellan raderna. Även de olika berättarrösterna och synvinklarna gjorde boken komplicerad och förvirrande, man fick ingen direkt ledtråd om vem det var som "pratade" just nu utan i stället fick man läsa igenom kapitlet och hoppas på att få reda på vem det var längre fram. Ibland så kunde jag ha läst klart ett kapitel och ändå inte ha någon aning om vem jag hade läst om.
Cassies sarkasm var något som stod ut i Den femte vågen, men här så var hon bara gnällig och mer som den typiska kvinnliga huvudrollen - vilken man har tröttnat på för länge sedan. Sen så har det heller inte varit någon större karaktärsutveckling sedan första boken - Ben är densamma som måste kommentera allt, Evan är jag fortfarande lika misstänksam mot, Cassie har blivit gnälligare...

Och nu till det positiva!
Jag nämnde tidigare att man fick läsa från flera olika PoV och då var det bland annat från Ringers. Enligt mig så var hennes berättarröst/synvinkel/kapitel de bästa i hela boken. Hon var verkligen annorlunda, hon är kanske inte den där som man jättegärna vill vara kompis med utan hon är mer åt det tuffa men ensamma hållet. I hennes PoV så hände det mycket mer saker och det var då som spänningen verkligen märktes av - för hon var liksom inne på fiendens territorium typ.

Det är helt otroligt hur man egentligen kan komma på allt det här. Jag satt och tänkte på det när jag kollade på Harry Potter häromdan; vilken fantasi vissa personer har alltså!!

Det oändliga havet måste vara en utav de hemskaste böckerna jag läst om vår jords framtidsutsikter. Och det är något bra - eftersom serien tillhör dystopi-genren och därav ska den vara lite skräckinjagande. Slutet var helt klart det bästa i hela boken, och allting berodde egentligen på det ifall den skulle få ett högt betyg av mig och om jag skulle läsa nästa del när den kommer ut. När jag hade läst klart de sista 10-20 sidorna så kunde jag knappt bärga mig tills jag kunde få det - spännande - slutet på den här dystopiserien. för jag kommer att läsa nästa del. punkt.

Andra delar i serien:
1. Den femte vågen
2. Det oändliga havet
3. ???

Bästa karaktär/er:
Ringer & Razor.

The Final Empire

Titel: The Final Empire
Författare: Brandon Sanderson
Förlag: Gollancz
Sidor: 643
Serie: Mistborn #1
Språk: Engelska
Originaltitel: -

Handling från baksidan:

The mists rule the night...the Lord Ruler owns the world.

For a thousand years the ash fell. For a thousand years, the Skaa slaved in misery and lived in fear. For a thousand years, the Lord Ruler reigned with absolute power and ultimate terror, divinely invincible. Every attempted revolt has failed miserably.

Yet somehow hope survives.
A new kind of uprising is being planned, one that depends on the cunning of a brilliant criminal mastermind and the courage of an unlikely heroine, a Skaa street urchin, who must learn to master Allomancy - the power of a mistborn.

Omdöme:
Jag förstår inte varför det tog så himla lång tid för mig att läsa ut den här boken. För alltså den har i princip allt som man vill ha i en riktigt bra bok. Saker som kan checkas av på listan är spänning, humor, en värld som man uppslukas av, ett språk som håller fast en och karaktärer man fastnar för och börjar att älska. Men på sista tiden så har jag verkligen inte haft någon lust att läsa, så det har varit lite påtvingat att läsa boken. Men efter att sista sidan var utläst ville jag verkligen börja läsa nästa del på stört, så förhoppningsvis kommer läsningen igång snart igen.

I början så var det förvirrande med alla nya ord som Mistings, Mistborn, Keeps, Allomancy, etc. och desto svårare blev det att boken också var på engelska. Men man måste utmana sig själv för att lära sig. Allt eftersom storyn fortskred så förstod man allt mer och mer, och jag upptäckte att Sandersons magisystem var väl uppbyggt och väldigt imponerande. Magin känns mycket mer strukturerat och inte bara hokus pokus, utan mer... ren magi i brist på ord att beskriva det.

Karaktärerna känns alla väldigt komplexa och trovärdiga. Ingen är perfekt, inte Vin eller Kelsier - som är huvudkaraktärerna - eller resten av deras crew. Och att ingen är helt perfekt gör att de bara blir ännu mer perfekta för deras roller.
Vin är inte den typiska starka huvudrollen - inte från början i alla fall. Hon är misstänksam och skygg mot sin omgivning, men allt eftersom sidorna bara flyger förbi så blir hon starkare och mer självsäkrare vilket jag ser som en stor fördel för hennes del.
Kelsier är en karaktär man bara måste gilla. Hans karisma och charm överväldigar en varje gång det är hans PoV man följer och han är en sådan optimist att man bara sveps med av hans glädje.
Att fått läsa boken från deras synvinklar har varit helt fantastiskt, speciellt att få följa Vin och se hur hon utvecklats.

Sen så älskade jag alla stunderna med "the crew". Scenerna med dem var de allra bästa, speciellt när alla var samlade: Kelsier, Vin, Ham, Breeze, Dox, Clubs, Yeden, Marsh och Spook. Jag skrattade ett flertal gånger åt Breeze & Hammond's konversationer, som man ibland inte fattade ett dugg av.
Första gången Elend & Vin möttes höll jag på att dö av skratt. Det har jag nästan gjort varenda gång de träffats. Jag hoppas att Elend får ännu mer plats i nästa bok och att han & Vins relation kan utvecklas.
Relationerna mellan karaktärerna känns väldigt trovärdiga, speciellt mentor/elev relationen mellan Kelsier och Vin. Den känns inte sådär "pang - nu är de bästa vänner" utan de byggde verkligen upp sitt förtroende för varenda under bokens gång.

The Final Empire är en bok som man inte ska avskräckas från att läsa på grund av dess tjocklek. Jag kan lova er att tiden är värd besväret hundra gånger om. Storyn med att ett tjuvcrew ska bryta sig in hos den odödliga Lord Ruler, gör att man bara måste läsa för att se ifall de faktiskt lyckas eller inte. Karaktärerna är sympatiska och gör att man verkligen vill veta vad som kommer att hända deras crew och uppdrag. Som ni märker nämner jag deras crew ett antal gånger, men det är för att jag älskade alla scener med just crew-medlemmarna. Huvudkaraktärerna Vin & Kelsier är lätta att gilla och man följer med glädje deras PoV.
Det finns mycket magi, spänning och humor i boken vilket bara lyfter upp språket och världen ännu mer, och gör att boken blir till en läsupplevelse man sent glömmer. Jag tycker att Mistings och Mistborn är väldigt intressanta och vill gärna läsa mer om dem.
Sammanfattning: boken är otroligt bra och verkligen läsvärd med en imponerande värld som Brandon Sanderson bara kan skapa. Det här är inte den sista recensionen av hans verk som kommer att dyka upp här på bloggen! Ser framemot att få läsa nästa del i Mistborn-triologin.

Spoiler (markera för att läsa):
- Kelsiers död var inte sådär jätte oväntad, men jag blev ändå väldigt tagen av den. Varför behövde han dö?? Han förde så mycket glädje till serien/boken ju :(


Andra delar i serien:
1. The Final Empire
2. The Well of Ascension
3. The Hero of Ages

Bästa karaktärer:
Vin & hennes crew!

Allegiant

Titel: Allegiant
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista (tack för boken!)
Sidor: 393
Serie: Divergent #3
Språk: Svenska
Originaltitel: Allegiant

OBS! Handlingen innehåller spoilers från tidigare delar!

Handling från förlaget:
Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande – eller ett enda val – förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga...
Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.
Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.

Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet – och sin egen – samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.

Omdöme:
Så det var det. Slutet på en serie som man suttit alldeles för länge upp på nätterna för att läsa. En serie man väntat på med ett års mellanrum mellan varje bok. Och nu bara så där är den slut.

Jag tycker att Veronica Roth har en talang utöver det vanliga att skapa en mörk dystopi värld som man inte vill leva i men ändå vill, bara för att kunna uppleva allt som karaktärerna får uppleva. Man vill så gärna vara en del av det hela, men är ändå så rädd för att vara en del av det mörkaste händelserna i serien. Så känner jag i alla fall.

Tris är en karaktär jag verkligen beundrar, fast ibland tar hon beslut jag inte riktigt står bakom henne för. Men bortsett för det så är hon en tuff och modig kvinnlig karaktär som det borde finnas många mer av i bokvärlden. Tobias gillar jag också, även om han inte är en jättefavorit hos mig som Christina, Cara eller Uriah är.

Det är mycket mer drama mellan Tris & Tobias och jag gillar inte det. Jag vill mycket hellre se dem sams och vara det där tuffa och farliga paret som inte blir rädda av någonting. För tänk er Tobias och Tris i hungerspelen. De skulle förmodligen vinna, även om de inte skulle gilla att döda oskyldiga barn, så skulle de ändå vinna.

Allegiant innehåller mycket spänning, kärlek och vänskap. Vi får läsa ur både Tris och Tobias PoV, den senare bidrog med mycket positiva saker och man fick äntligen se hur mycket Tris faktiskt hade utvecklats. Men Four var inte den personen som jag hade hoppats och trott på. Han var mycket annorlunda när man fick läsa genom hans synvinkel i stället för Tris, så nej Four är ingen favorit.  Världen som de levt i är grym - men det är även världen utanför. Man sitter och läser och undrar hur allt egentligen ska sluta. Men när slutet kommer och sista sidan är läst så undrar man hur det egentligen kunde sluta så här. Jag grät floder när två stycken karaktärer som jag verkligen gillade och älskade dog. Jag fattar inte riktigt hur Roth kan döda en sådan betydelsefull karaktär. Och det var så sorgligt att allt nästan hade ordnat sig och höll på att bli bra igen och sen händer detta. Varför?!?
Det var verkligen inget lyckligt slut direkt, men oerhört spännande. Veronica Roth har lyckats knyta ihop allting väldigt smidigt och elegant, man lämnar hennes dystopivärld med de flesta frågorna besvarade och man hoppas av hela sitt hjärta att hon snart kommer ut med en ny bok/serie.

Ni som har läst de två tidigare delarna i serien - jag tycker verkligen att ni ska läsa denna bok också. Ni som inte har börjat läsa Divergent-serien: GÖR DET NU!!

Jag ber om ursäkt för en väldigt rörig och lite komplicerad recension. Den enda anledningen jag har till det är att jag precis innan hade läst ut boken och inte bara kunde låta allt försvinna, så det här blev resultatet. 

Spoiler funderingar (markera för att läsa):

• Varför dödade Roth Tris????? Hon är ju liksom huvudkaraktär, och att det hände när allt typ var frid och fröjd igen gör det så mycket värre.
• Åh, varför just Uriah? :(
• Epilogen var otroligt fin och sorglig med att Tris aska spreds ut över staden. Grät om möjligt ännu mer då.

Bästa karaktär/er:

Tris och Uriah.

Andra delar i serien:

1. Divergent

2. Insurgent

3. Allegiant

Maze Runner - I dödens labyrint

Titel: I dödens labyrint
Författare: James Dashner
Förlag: Semic Förlag (Tack för boken!)
Sidor: 358
Serie: The Maze Runner #1
Språk: Svenska
Originaltitel: The Maze Runner

Handling från baksidan:

Allt kommer att förändras...

När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting förutom sitt eget namn. Men han är inte ensam. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett område som omges av höga murar. Allt de vet är att de är fångade innanför en enorm labyrint. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas varje natt. Ingen vill bli kvarlämnad där efter mörkrets inbrott. Hur ska de någonsin kunna hitta en väg ut? Livet i labyrinten har följt samma mönster länge, men när Theresa skickas dit förändras allt. Hon är den första tjejen som någonsin kommit - och det verkar som att hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Kan hon hjälpa Thomas att nå fram till sina förlorade minnen? Kanske finns det en chans att återvända till världen utanför - vilken värld som nu väntar dem där ute...

Omdöme:
Jag gillar dystopier, men det verkar som att alla författare vill göra dystopier och det blir rätt så torftigt med bara det, så det var med liiite skeptiskt min jag frågade förlaget om boken men eftersom boken hade fått otroligt bra recensioner så tänkte jag ge den en chans. Och jag är oerhört glad att jag gjorde det! Det är efter såna här böcker som jag älskar just den genren dem är i - och nu har jag fått smak för dystopier igen. Jag skulle kunna tänka mig att beställa hem andra och tredje delen på engelska just nu bara för att jag vill så väldigt gärna veta hur det egentligen kommer att gå med Thomas & Co. Under en dag så hann jag börja läsa på boken och jag hann avsluta den innan det ens hade hunnit börja mörkna utanför fönstret.

Boken är sprängfylld med frågor, spänning och skräck. Man vet aldrig riktigt vad för vändning James Dashner tycker att boken ska ta och inte ta, så man kunde inte gissa vad som skulle hända på löpande band utan bara vissa få grejer kunde man en chans att gissa och ha rätt på. Spänningen går verkligen att ta på genom hela boken, jag tyckte att labyrinten var spännande nog bara den och det var utan alla dessa otäcka klagare. Och apropå klagare, boken innehåller även andra "nya" ord som gläntingarna - ett annat ord - har kommit på och det gjorde det hela lite förvirrande i början, men eftersom Thomas och tyckte det var förvirrande så blev det mer naturligt för läsaren att också tycka så. Samtidigt så lurade skräcken bakom varje hörn: Vad skulle hända? Skulle någon dö? Vad är labyrinten för något egentligen? Vilka gjorde det här?
Frågorna blev bara fler och fler, och även nu när jag har läst ut första boken i serien så är det till och med mer frågor än det var under bokens början. Jag kan knappt bärga mig tills jag kan få fortsätta läsa den här serien och få reda på vad det egentligen är för värld Dashner har fört oss in i.

Thomas är en karaktär som gör det kul och intressant att läsa boken, då han är väldigt smart och har massa egna idéer. Fast det känns lite konstigt att det är just han som kommer med alla smarta idéer som faktiskt ger resultat, varför kunde ingen annan av gläntingarna ha kommit på någon av dem grejerna? Theresa är helt okej, även om - Spoiler! (markera för att lösa): hennes telepatiska band med Thomas är väldigt häftig (och orsakar ännu mer frågor) - slut - så känns hon ganska så alldaglig ändå. Visst, hon är rätt så tuff och kan ta vara på sig själv, smart och så men det känns som att hon försvinner in i mängden för mycket.
Jag tycker att Minho och Newt är båda två riktigt intressanta karaktärer, även om Newt nog tar hem priset som bokens intressantaste karaktär.

Sammanfattningsvis så är I dödens labyrint en riktigt spännande och bra introduktion som första del i The Maze Runner och jag är säker som berget på att jag kommer att plocka upp andra och förmodligen tredje delen också så fort dem kommit på svenska. Kanske så orkar jag inte ens vänta utan köper hem dem på engelska i stället...
Boken har många bra ingredienser som en stor dos spänning, skräck, nyfunnen vänskap, lite övernaturligt och såklart väldigt många frågor som bara blir fler & fler desto längre in i boken man kommer. Karaktärerna är värda att nämnas, men inga som är super-dunder-favoriter utan dem är mer lättsamma och rätt så intressanta karaktärer för att bara hålla intresset på topp och göra så att läsaren fortsätter att läsa. För fortsätta läsa boken, det kan jag nästan garantera att ni kommer att göra. Jag tycker att ni ska gå till den närmaste bokaffären eller biblioteket och köpa/låna I dödens labyrint så fort den kommit ut, för den är sååå bra för att förtjäna den rekommendationen.

Bästa karaktär/er:
Newt & Minho!

Sätt mig i brand!

Titel: Sätt mig i brand!
Författare: Tahereh Mafi
Förlag: B Wahlströms (Stort tack för boken!)
Sidor: 363
Serie: Rör mig inte!-triologin #3
Språk: Svenska
Originaltitel: Ignite Me

OBS! Kan innehålla spoilers från tidigare delar i serien, läs på egen risk!

Handling från baksidan:

Jag tänker inte be om ursäkt. Jag tänker inte ångra någonting. Jag vill att han ska frukta mig och be om nåd och jag ska säga nej, ingen nåd för dig. Aldrig för dig. 

Innerst inne har jag alltid vetat vem som borde leda den här motståndsrörelsen. En person som inte har någonting kvar att förlora och har allt att vinna. En person som inte längre är rädd för någon. Inte Castle. Inte Kenji. Inte Adam. Inte ens Warner. Det borde vara jag.

Jag vill inte avslöja för mycket för er, så om ni vill veta mer om handlingen så gå in på Adlibris & kika där, men jag vet inte om det är spoilerfritt.

Omdöme:
Åh, den här triologin är såååå himla bra! Jag skulle nog kunna läsa om den flera gånger och aldrig riktigt tröttna på den. Man hittar alltid nya små detaljer som man inte upptäckte under första gången man läste den. Rör mig inte! fastnade jag för steg för steg, Rädda mig inte! läste jag ut på bara några timmar och Sätt mig i brand! höll mig fast från första till sista sidan utan att någon gång släppa taget om mig. Jag är väldigt ledsen över att det här var den sista boken om Juliette, Warner, Adam, Kenji, James & Co. Jag vill bara ha mer!!

Jag tycker att Juliette har utvecklats enormt mycket, om man skulle jämföra henne från första boken till den här boken skulle man knappt veta att det en gång var samma tjej. Hon är inte en liten späd tjej som behöver hjälp och stöd hela tiden, utan en tuffing som kan ta vara på sig själv och andra. Jag tyckte i början att hon var lite för gnällig och hon hade problem med sina känslor o såna saker. Visst, hon har fortfarande lite problem med sina känslor ibland men hon har tagit ett enormt steg i utvecklingen som jag är imponerad över och jag gillar det verkligen. ¨
Okej, nu till Warner. Warner. Jag var i början skeptisk och misstänksam mot honom och gillade honom inte alls, men ända sedan mellanovellen Falla sönder som är ur hans synvinkel så gillar jag honom verkligen. Nej, inte ens gillar utan älskar. Han har också vuxit i mina ögon sedan start och jag skulle verkligen vilja ha mer böcker om honom & Juliette.
Adam däremot gillar jag inte så värst mycket längre, trots att han var min favorit i första boken. Jag tycker att han verkar vara lite platt jämfört med Warner som har så mycket mer, enligt mig i alla fall.

Så jag har ändrat mitt omdöme om både Warner och Adam, och även Juliette under seriens gång. Någon som jag inte har ändrat mig om är Kenji. Alltså, jag måste nog tycka att Han och Warner är mina favoritkaraktärer i hela serien och platsar på mina favoriter av manliga karaktär på listan också.
Ohhh, Kenji, Kenji! Ärligt talat, du måste nog vara min egen lilla hjälte i den här serien. Gudars, vad jag älskar honom och hans kommentarer! Jag vet inte hur många gånger som jag suttit och skrattat åt något som han sagt, och jag undrade några gånger vad som faktiskt hade hänt ifall Juliette av någon anledning skulle ha valt han i stället för Warner eller Adam. Men jag gillar verkligen Kenji & Juliettes bästa vänner-relation och hoppas på att det ska komma någon ny bok i framtiden av Mafi som en fortsättning. Hoppas kan man ju alltid.

Tahereh Mafis språk är något i sig och man inte placera det i någon kategori som alla andra är i, utan hon har skapat en alldeles egen kategori för sig själv och sitt fantastiska, underbara språk som jag aldrig kan få nog av. Jag tycker att själva idén med genomstrukna ord för att ge olika betydelser är väldigt häftig och vill verkligen ha fler såna böcker!
Jag tror att Tahereh Mafi kommer att gå långt i framtiden med sitt särskilda språk och stil.

Ni som gillade de tidigare böckerna i serien; läs den här boken och njut av vartenda ord så länge ni kan, för vips så är boken slut och ni sitter där molokna och längtar efter en ny bok av författarinnan.  En bok som jag rekommenderar varmt till er som gillar att läsa!

Bästa karaktär/er:
Kenji - my hero och Warner!

Andra delar i serien:
1. Rör mig inte!
1.5 Falla sönder
2. Rädda mig inte!
2.5. Bryta sönder
3. Sätt mig i brand!

Prodigy

Titel: Prodigy
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (Tack för boken!)
Sidor: 338
Serie: Legend-triologin #2
Språk: Svenska
Originaltitel: Eng - Prodigy

OBS! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar!
Handling från förlaget:

Det har gått en vecka sedan June och Day med nöd och näppe lyckades fly från Los Angeles och Republiken med livet i behåll. Day antas vara död efter att ha förlorat sin bror till en avrättningspatrull som trodde att det var honom de tog livet av. June är nu Republikens mest eftersökta förrädare. 

Desperata efter hjälp vänder de sig till Patrioterna – en rebellgrupp som vigt sina liv åt att få Republiken på fall. Men går Patrioterna att lita på? Eller har de själva, utan att inse det, blivit brickor i det mest fruktansvärda av politiska spel?

Omdöme:

När jag förra året läste ut första delen Legend så kunde jag knappt bärga mig tills jag fick läsa Prodigy - just den här boken. Förväntningarna var höga på den stackars andra delen i serien, och Prodigy nådde nästan upp till dem. 

Jag gillar spänningen som finns i boken från första sidan tills sista sidan, då man kände att man kunde pusta ut lite mer än vad man kunde ha gjort under hiskeligt spännande läsningen. Man visste aldrig riktigt vem, eller vad, man skulle tro på och därför var man på sin vakt mot alla. Skulle June gå tillbaka till sitt gamla liv? Skulle Day göra hans "uppdrag"? Frågorna hoppade sig, och samtidigt som jag fick svar på flera av dem så dök det upp många nya andra frågor. Jag hoppas - och tror - på att Marie Lu lyckas skriva ett megasuccé till slut för den här serien, som inte borde få något mindre än det. För serien förtjänar verkligen en spektakulär avslutning där frågorna besvaras och lite därtill. 

Day & June var riktigt spännande och intressanta personer i första boken, men tyvärr så tar deras relationsdrama över nästan hela boken. Jag saknar dem där stunderna då de var "vanliga" och skämtade med varandra. Men det kändes ändå trovärdigare med deras relation, då de tvivlade på vad de egentligen kände för varandra. Jag tycker ändå att det är bättre än första-ögonkastet-kärlek som oftast slutar sådär, enligt mig. 

En karaktär som verkligen utvecklade sig i den här boken var Kaede. I första boken fick hon min uppmärksamhet redan från squizkampen och sedan dess hade jag velat få reda på mer om henne. Och nu fick jag äntligen göra det! Jag tycker att hon var en cool och självsäker person, som ändå är otroligt snäll, speciellt mot Tess, och jag hade hoppats på att hon skulle få vara med mer i den här serien än vad hon fick göra. Jag hatar hennes slut, rent ut sagt. Jag hade verkligen velat att hon skulle växa till sig ännu mer och komma upp i samma nivå som Day och June. Men men, jag fick åtminstone lära känna henne mycket mer nu. 

Scenen då Day hade sitt tal, eller vad man nu ska kalla det utan att spoila något, var otroligt mäktig. Det kändes som att Marie Lu hade byggt upp hela spänningen och alla känslorna, och till sist just då släppte lös allt under den stunden. Powerful, det är ordet som beskriver det hela!

Slutet, ja man kan väl säga olika saker om det. Här kommer den icke-spoilerfria delen - markera för att läsa (men på egen risk!): Varför Day, varför?! Att han ska offra June bara för att han kan vara döende...det slutet krossade mitt hjärta. Slut på spoiler! Åh, varför måste Day vara så hjälte-aktig, snäll och omtänksam för? Fast det e klart, det är ju det som gör honom till min favoritkaraktär så... Slutet krossade i alla fall ihjäl mitt hjärta för den gången - för den serien. 

Prodigy är en bra och spännande fortsättning på Legend, och trots de höga förväntningarna når boken nästan upp till dem. Men bara nästan. Det är mer relationsdrama och tvivel mellan våra två hjältar - huvudrollerna June & Day, vilket gör att deras relation blir desto mer trovärdigare men samtidigt så försvinner de magiska stunderna mellan dem två, vilket jag saknade otroligt mycket. Marie Lu har förmågan att hänföra och förtrolla sina läsare, och jag kommer verkligen att läsa nästa del, Champion som kommer att vara den tredje och avslutande (??) delen i serien. Jag kommer att läsa tredje delen för att jag verkligen måste veta vad som kommer att hända med June & Day. måste.

Bästa karaktär/er: 

Kaede - för att hon förtjänar den titeln. 

Andra delar i serien:

1. Legend

2. Prodigy

3. Champion (hösten 2014 på svenska)

Rekviem

Titel: Rekviem
Författare: Lauren Oliver
Förlag: Bonnier Carlsen (tack för e-boken!)
Sidor: 398
Serie: Delirium #3
Originaltitel: Reqiem

OBS! Kan innehålla spoilers från tidigare delar i serien!

Handling:
Kärlek är en sjukdom. Kärlek är ett brott. Regeringen kontrollerar allt.
Skulle du ge upp eller kämpa emot?

I ett framtida Amerika genomgår alla över arton år en behandling i syftet att ta bort känslor som är en fara för samhällsordningen. Kärlek är det värsta som kan hända. De som motsätter sig behandlingen blir inspärrade på mentalinstitutioner eller bestraffas med döden. De som lyckas fly tvingas leva som utstötta i Vildmarken. När Lena blev förälskad i Alex tvingades hon lämna sitt gamla liv bakom sig. I Vildmarken stötte hon på motståndsrörelsen och anslöt sig till deras kamp mot den förtryckande regimen...

Efter den urartade konfrontationen i New York har Lena och hennes vänner ur motståndsrörelsen åter flytt till Vildmarken. Men uppror har blossat upp över hela landet och det går inte längre att gömma sig. Regeringsstyrkor försöker förgöra motståndsrörelsen en gång för alla och Lena befinner sig helt plötsligt i händelsernas centrum..

Omdöme:
Man känner sig alltid glad & ledsen när man har läst den sista meningen i sista boken i en serie. Även om boken både har varit dålig och bra, så spelar det ingen roll. Om inte hela serien var dåligt, såklart då. Men Delirium är en bra serie.

Delirium var bra. Pandemonium var bättre. Och vad var Rekviem? Jo, den är någonstans mittemellan första och andra boken. Jag vet inte riktigt var, men någonstans däri mellan.
Boken började väldigt segt, förmodligen för att jag hade fått boken i PDF-format och tyvärr så gillar jag inte att läsa böcker på datorn. Jag får bara ont i huvudet och kan inte riktigt koncentrera mig på vad jag läser så det hela blir inte så bra. Men jag tog igenom mig halva boken och sedan en kväll då jag bara hade tänkt läsa 10 sidor, så att jag kom framåt i boken, så läste jag i stället 100 sidor. Det blev spännande och jag ville bara ta reda på vad som kommer att hända i slutet av boken. Vem skulle Lena välja? Alex eller Julian?

I första boken så gillade jag Alex mest, han var så snäll och omtänksam. Sedan i andra boken så gillade jag Julian allra mest. Han var så söt & snäll o så. Och så, i tredje boken: Alex hade förändrats totalt och jag kunde inte bara gilla honom så som jag gjorde i första boken. Och Julian hade också förändrats lite, men Lena bara stötte iväg honom vilket fick honom att förändras också.
Jag hatar triangeldraman just nu, tack vare att Lena inte visste vem hon skulle välja. Aaaahh, jag blir bara så frusterad ibland på henne! Om hon inte kunde välja, välj ingen då! Ingen såras som det skulle ha gjort för den andra om hon valde den ena.

Lauren Oliver är en mycket duktigt författare och mina favoritböcker av henne är nog Resten av ditt liv & Pandemonium. Hon skriver otroligt bra och det kan nog tänkas att jag kommer att plocka upp hennes nästa bok. Men det får vi se...

Delirium-triologin är bra, men kunde ha varit bättre. Jag gillar böckerna och även Alex & Julian i "deras" böcker men kom aldrig riktigt överens med Lena. Hon var för självisk ibland och jag kände helt enkelt inte med henne.

Andra delar i serien:
1. Delirium (herregud, vilken dålig - kort - recension)
2. Pandemonium (en lite bättre recension, men bara lite)
3. Rekviem