Svindlande höjder

Titel: Svindlande höjder
Författare: Emily Brontë
Förlag: Modernista (Tack för boken!)
Sidor: 389
Serie: -
Språk: Svenska
Originaltitel: Wuthering Heights

Handling från förlaget:

Svindlande höjder förtäljer historien om hur hittebarnet Heathcliff skapar ohanterligt starka band till sin välgörares dotter, Catherine Earnshaw. De är själsfränder men socialt sett tillhör de olika världar. Den våg av frustrerad längtan och destruktiv passion som följer när Catherine avböjer att gifta sig med Heathcliff är unik i världslitteraturen.

Omdöme:
Jag har alltid velat läsa mer klassiker, men jag kommer aldrig till skott och jag frågar alltid mig själv: varför inte? Jo, för det är sen när jag väl öppnar en klassiker som jag kommer ihåg det: böcker som klassas som klassiker är oftast långa, komplicerat skrivna och långtråkiga i omgångar. Förlåt, men det är min uppfattning om klassiker. Jag försöker och försöker att tänka: "klassiker - såna böcker älskar jag!" men ärligt talat så är det oftast med blandade känslor som jag stänger igen en bok i den här genren.

Svindlande höjder var förvirrande ena stunden och kristallklar i nästa, språket hängde jag ibland inte med men det har jag överseende med eftersom dessa författares verk är skrivna under 1800-talet och inte nu precis idag. Det jag tyckte var mest komplicerat var om det fanns en eller två Catherine. Jag har ingen aning om hur länge jag satt och försökte klura ut det, det var först senare i boken som jag förstod att det fanns två. Även alla släktband var lite förvirrande, men annars så tycker jag att man efter ett par hundra sidor visste vem som var vem och vem som var släkt med vem och så.
Något som är beundransvärt är att ingen av karaktärerna framställs som helt igenom perfekta utan alla har brister - vissa mer än andra. Jag tycker att det gör en bok mycket mer realistisk då vissa författare tar modet till sig och skriver om världen och personer som inte är de ärligaste, snällaste eller perfektaste utan i stället visar den "onda" sidan av mänskligheten.

Boken innehåller en oerhört stark berättelse som kan vara lite seg i omgångar, men när jag hade läst klart slutet så höll jag med om att Svindlande höjder är "en utav världslitteraturens allra största kärleksromaner", som det står på baksidan. Jag tyckte att slutet - hela boken mer precist - visade att det faktiskt finns ett lyckligt slut, men att vägen dit oftast är hemsk och full av olyckor men även små glimtar av lyckan.

Jag hoppas att vi någon gång i skolan ska få fördjupa oss om någon av klassiker-författarna, då skulle jag helt klart välja Brontë-systrarna eller Jane Austen.

Ett plus för boken är att omslaget är så otroligt fint. Jag har Jane Eyre hemma med ett liknande omslag, de är så himla stilrena och vackra att man bara åhhhh.... Jag tror att även Villette ska ha ett sånt omslag. Om ni vill kolla på de andra kolla in på Modernistas hemsida här och här.