Reaper

Titel: Reaper
Författare: Rachel Vincent
Förlag: Harlequin Teen
Sidor: 60
Serie: Soul screamers #3.5
Språk: Engelska
Originaltitel: -

OBS! Kan innehålla spoilers!

Handling från baksidan:
Though Tod died two years ago, thanks to his job as a Reaper he's never had to move on or let go of his family - no matter how much Nash would like hime to! But few people know about how he came to accept the job of claiming souls...

Omdöme:
Efter den här boken så älskar jag Tod ännu mer. Speciellt nu när man fått läsa ur hans PoV så har han kommit att bli mer... levande och jag vill bara ha mer, mer, mer.

Trots sina ynka 60 sidor tycker jag att Rachel Vincent lyckats väldigt bra med Tods novell; den väcker känslor, är intressant och fångade mitt intresse redan innan jag öppnade. Liksom, kom igen, varför skulle jag inte vilja läsa mer om min favoritkaraktär i den här serien? Och speciellt när den handlar om hur han blev en Reaper, vilket för övrigt är en utav de coolaste sakerna jag läst om.

Man får också lite förklaringar som för min del gjorde att jag ville läsa om de tidigare delarna för att kunna läsa med den nya infon man fick. För det gör att allt blev ännu intressantare än vad det redan är. Till exempel så gillar jag Sabine mer nu när jag får läsa om hur Nash var i förhållandet med henne och det gav mig lite mer förståelse för dem.

Sen måste jag bara nämna Levi, Tods boss. Alltså: är han ett barn?! Jag måste antingen ha varit helt borta när jag läste det stycket i första/andra boken när han introduceradea eller så har jag helt enkelt inte läst det utan på något sätt hoppat över det. För jag förstår inte hur jag kunde missa det och det gör mig lite förvirrad. Men i alla fall så tyckte jag det var fascinerande att läsa lite om honom och det är också en till anledning till att läsa om de tidigare böckerna.

OCH det där med vem han såg någon gång där i slutet på sjukhuset (?). Ödet? Nu vill jag ha dem tillsammans ännu mer, för en sådan romantiker är jag.

Reaper är en intressant mellanovell om min favoritkaraktär (atm i alla fall): Tod. Trots sitt korta sidantal så är den verkligen läsvärd och fick mig att gilla Tod ännu mer än vad jag redan gör. Att Vincent lyckats göra den så bra bevisar också bara prov på hennes ofattbart fantastiska skrivarförmåga; hon behöver inte skriva långa romaner för att lyckas utan det funkar lika bra med en sådan här novell.

Bästa karaktär/er:
Tod, heh.